Nazistmötena var nazisternas viktigaste kanal för att få ut sitt budskap och det kom att arrangeras över 9 000 nazistmöten i med hundratusentals åhörare.
Under researchen till min artikelserie i Ystads Allehanda år 2000 om nazismen i sydöstra Skåne läste jag, för första gången i mitt liv, svenska nazisttidningar. Historia var ett favoritämne i skolan men jag hade ändå bara en vag uppfattning om att de funnits sådana tidningar. Jag hade dock inte föreställt mig att de var så många och hade sådan tät utgivning.
Men det som väckte mest förvåning, och bestörtning, var att det hållits nazistmöten i Sverige. Jag trodde att det handlade om enstaka tillfällen och jag blev rejält överraskad när jag insåg att det handlade tusentals möten! Ofta var det dramatiska möten som skvallrade en hel del om tillståndet på orterna där de hölls. Det här måste berättas ansåg jag och började skriva av mötena. Jag har redigerat referaten eftersom jag absolut inte vill göra någon form av nazipropaganda och ofta fann referaten överdrivna har jag uteslutit de värsta superlativen om dundrade applåder, kraftfulla hurrarop osv.
Mötena sorterades efter respektive ort fick bilda ett skelett kring vilket jag skrev respektive orts historia. På några orter gick ett att skapa längre sammanhängande texter kring nazistverksamheten och de redovisas under menyn ”SKÅNE ort för ort”. Övriga referat refereras under den meny du är inne i nu ”Nazistmötena i Skåne”. De redovisas i bokstavsordning i block. Till exempel på sidan ”Alstad- Bösarp” redovisas mötena i Alstad, Annelöv, Arild… t o m Börringe, Bösarp.
Referatredovisningen följer en mall. Direkt efter angivet mötesdatum följer nazisternas referat. Därefter dagspressens referat. Om det finns uppgifter om medlemmar och julhälsningar från sympatisörer(medlemmar, så redovisas de också (nazisttidningarna hade som vana att mot betalning publicera jul- och nyårshälsningar).
I referaten skildras också hur ofta det gjordes motstånd mot nazisterna, vilka metoder som användes och hur mötet utvecklades. Notera också här hur vänsterpressen ofta tonade ned våldet och provokationen i motdemonstranternas agerande. Av de rättegångsreferat och polisuttalanden jag fått tillgång till konstaterar jag, med förvåning, att nazisternas referat oftare är med sanning överensstämmande än vänsterpressens referat. (Läs mer om detta under menyn ”Skåne- 100 år med nazism” och sidan ”1933 Motståndet vaknar”.)
Går det att lita på uppgifterna?
Men kan man verkligen lita på att det nazisterna skrev var korrekt? Hade det ens hållits nazistmöten?
Polisens tillståndsregister kunde ha gett svar om de inte varit så kraftigt gallrade. Dessutom behövde nazisterna inte söka tillstånd för alla sina möten.
Återstod då dagspressen. Det skrevs, speciellt under de första åren på 1930-talet, många referat från nazistmötena. Nazisterna annonserade också i dagspressen. Men även med de här källorna finns svagheter. Alla dåtidens journalister, radskrivare, skribenter etc var inte objektiva. Det märks speciellt i vänsterrörelsens tidningar. De skrev genomgående negativt om de svenska nazisterna. Om det till exempel var mycket folk på ett möte undvek man att nämna några siffror.
Det är en, om inte omöjlig, så i varje fall en oöverstiglig uppgift för en person att kolla alla möten i Skåne och övriga Sverige. Så jag valde ut två städer, Lund och Kristianstad, och kollade om mötena där var omnämnda i dagspressen. Städerna valdes ut med tanke på att det fanns flera tidningar av olika politisk färg som täckte vad som hände på de båda orterna.
Det visade sig att av de 34 möten som nazisterna hävdar de höll i Kristianstad så dokumenterade dagstidningarna 26 av dem med referat och/eller annonser. Dessutom refererade KLT ett möte som inte finns omnämnt i nazipress.
Nazisterna hävdar att de höll 82 möten i Lund. 41 av dem omnämns i via annons och/eller referat i pressen. Ett möte omnämns inte i nazipressen men väl i Lunds Dagblad.
77 procent av Kristianstadsmötena är belagda och 51 procent av Lundamötena. Man ska också betänka att ju längre tiden gick ju färre referat blev det. Tidningarna drevs, då som nu, av nyhetens behag. När nazistmöten blev vardag minskade intresset. Dessutom införde några tidningar annonsbojkott mot nazisterna.
Jag var tidigare inne på det här med åhörarsiffrorna. Det visade sig vid jämförelse med uppgifterna i dagstidningarna att nazisterna ibland gick till mindre överdrifter, vanligtvis 10-20 procent, när de i sina tidningar angav antalet lyssnare på mötena. Interna nazistiska dokument från en nazistturné i Blekinge visar liknande felmarginal jämfört åhörartalen som angavs i nazisttidningarna. Även här finns en stor felmarginal. Det fanns många olika nazistiska propagandalag som reste runt i Sverige och det är rimligt att anta att alla rapportörer inte var lika noga med att rapportera in sanningen till de egna tidningarna.
Referatredovisningen följer en mall. Direkt efter angivet mötesdatum följer nazisternas referat. Därefter dagspressens referat.
Propagandalagen
Utan tillgång till radio eller teve och med begränsade ekonomiska tillgångar för att göra reklam och ge ut tidningar var nazisterna tvungna att arrangera egna möten agitera på. Mötena hölls på gator, torg, i hagar och parker, i lokaler som Folkets hus och ordenshus, på marknader och fester. Ibland fick en snödriva eller kyrkmur användas som talartribun. Det arrangerades uppemot 9 000 nazistmöten under nazistpartiernas existens. De flesta, hölls åren 1933-1938. Men hur var det möjligt för så små organisationer som nazistpartierna som hålla så många möten under bara sex års tid? Svaret är propagandalagen.
De flesta i nazistpartiets ledning hade varit i Tyskland på 1920-talet och upplevt Hitlers massmöten. Naturligtvis ville de uppnå samma nivåer av entusiasm, ledarkult och framgångskänsla. Men under de första åren, 1929-1931, var det glest mellan mötena i Sverige. Nazisterna hade fullt sjå att hålla ihop den nya organisationen och de många viljorna inom den.
Inför riksdagsvalet 1932 bestämde ledaren Birger Furugård att man skulle koncentrera valpropagandan till Göteborg, Stockholm och Värmland. Han trodde sig kunna dra nytta av hans och bröderna Furugårds goda rykte på hemmaplan (de var alla värmlänningar).
Nazisterna reste runt i Värmland i grupper och klistrade affischer samt målade hakkors överallt där de kom åt. 169 möten arrangerades och det kom många för att lyssna. Värmlandspolisen uppges inte ha varit byråkratisk, det räckte för nazisterna att ringa och säga när och var de skulle ha möte. Det hände dock att de blev avvisade av kommunpolitiker, men då kunde de ställa sig på allmän plats som ett landvägsdike. I Torsby blev det så att talaren stod i ett dike och åhörarna i diket på andra sidan av vägen.
Nazisterna levde under scoutliknande förhållanden; bodde ofta i tält och lagade mat över öppen eld. Turnéerna var inte problemfria. Landahls grupp hade fordonsbrist och SA-männen fick i tryckande värme gå till fots mellan byarna när de skulle klistra affischer.
Förhållandena för lagen var mycket enkla. Ingen i Lindholms lag hade någon klocka så de fick rita ett solur på marken och låta det styra verksamheten. Det första året hade prpagandalagen ibland hjälp av tyska SA- män, som av olika anledningar var på flykt från Tyskland.
Dan innan valet kom Göteborgsnazister i tre bussar med 25-30 man i varje och tre bilar med sex man i varje för att dela ut valsedlar vid vallokalerna i Värmland.
Propagandan gav resultat; 3087 röster av nästan 108 000 röstande i Värmland. Det var en femtedel av nazisternas alla 15 167 röster. Och det var fler än kommunisternas 2948 röster i Värmland.
Idén med propagandalag var född och kom att användas flitigt över hela Sverige av framförallt NSAPn efter det.
Ett lag bestod vanligtvis av 8- 12 man. En talare, ibland också en reservtalare, en kock och en chaufför. Resten agerade tidningsförsäljare, debattörer och vakter i samband med mötena.
Nazisterna i lagen var ofta arbetslösa män eller ungdomar. De tränades i argumentationsteknik för att om det efter möten uppstod smågrupper av diskuterande åhörare gav de sig in i grupperna och debattera.
Större delen av propagandalaget åkte bil men det fanns också två motorcyklister, den så kallade klisterpatrullen, som åkte i förväg och affischerade på mötesplatserna två dagar innan själva mötet hölls.
Propagandalagen slog gärna upp sina tält i närheten av en sjö som kunde användas för att sköta hygienen. Mc-patrullen letade upp lägerplatserna och efter att tältlägret upprättats hölls det ett antal möten inom ett par mils avstånd. När trakten betats av flyttade laget vidare. Ibland fick unga NU- flickor följa med i lagen och skramla med insamlingsbössor under mötena.
Kocken var kvar i lägret hela dagarna för att laga mat och agera vakt. Ibland uppstod personalbrist och kocken fick följa med på mötena. Då satte nazisterna upp en ”varning för hunden” -skylt för att hålla inkräktare borta. Det fungerade enligt nazisterna alltid.
Förhållandena var knappa. Lagen var självförsörjande och levde på tidningsförsäljning och kampskatt; det vill säga de samlade in pengar från åhörarna.
Om mötena blev för bråkiga och nazisterna måste fly fältet fick de inga eller små inkomster. Konsekvensen kunde bli att nazisterna fick leva på svältgränsen med ensidig kost bestående av bröd och potatis. Nazisterna lärde sig att handla maten innan mötena, de kunde inte vara säkra på att få möjlighet att handla efteråt. De fick ibland betalt i natura vilket medförde mycket råkost. Det kunde segla upp ”ett stilla krig” om maten mellan de köttätande nazisterna och vegetarianerna.
Det var vanligt med diktdeklamation på mötena. Det sjöngs och spelades musik, ofta avslutning med nationalsången. Ibland användes unga vackra flickor som lockfåglar, de inledde mötena för att locka män att lyssna. Både Lindholm och Furugård fick beröm i tidningarna för sin talekonst.
Propagandalagen var effektiva i ett glest befolkat land som Sverige. Det skrevs referat efter varje möte men det hölls så många möten att alla referaten inte fick plats i NSAP:s tidning Den Svenska Nationalsocialisten.
Lindholm talade under 1933 på 135 möten, Sterner på 101, O Landahl 100, N Dahlrot 62, H Burman 36, G Eriksson 29, N Wenchert 25 .
Mötena handlade inte bara om agitation. Det värvades också medlemmar, 1933 var det inte omöjligt för lagen att få in cirka 70 nya medlemsansökningar om dan, och de nya medlemmarna uppmanades att bilda lokala nazistorganisationer. De kallades, beroende på storlek och partitillhörighet för ortsgrupper, formationer eller avdelningarna. Lokalavdelningarna förväntades sedan hjälpa till att arrangera kommande möten, sprida propaganda, värva nya medlemmar etc. Nazisterna ville skapa nätverk av lokalavdelningar som skulle skapa politiskt tryck över hela landet.
NSAP summerade att med sina 546 offentliga möten under 14.1-14.12 1933 ha nått 210 000 svenskar. 53 av mötena uppges ha haft fler än 1000 åhörare.
Nazisterna motarbetades
1 augusti 1933 infördes ett uniformsförbud och 1934 ett förbud mot politiska kårer. Det innebar problem för nazisterna. De kunde inte ha en så tydlig vaktstyrka av SA- män längre. SA-grupperna döptes om till A-grupper. Polisen förmådde inte alltid, speciellt inte på landsbygden, att upprätthålla ordningen på mötena och det störde propagandan.
Även ungdomsorganisationerna som NSAP:s Nordisk Ungdom arrangerade möten.
Intervju med nazist i propgandalag
Som 28 mars 1934. NU kår 1 arrangerade möte i Agnesberg i Göteborg. Nästan alla i publiken var socialdemokrater. En ung nazist, Jan-Olof (Olav) Traung (f 1919), som skulle fylla 15 år ett par dagar senare, fick den otacksamma uppgiften att öppna mötet innan två av hans kamrater tog vid och talade.
Efter talandet blev det diskussion med socialdemokraterna och mötet avslutades med ”obligatorisk sångstrid” mellan de båda fraktionerna.
– Jag har skämts över det här i hela mitt liv, sa Jan-Olov Traung när jag intervjuade honom hösten 2004.
Han beskriver det som att det fanns ”ett tryck i skolan” på att man som elev skulle ta politisk ställning för organisation eller ideologier som Clarté, kommunismen eller nazismen. Han valde nazismen och NU. Varför det blev nazismen sa Traung att han inte riktigt kunde komma ihåg 70 år senare.
– Vi var bara småglin, 14-15 år. Det var möten och någon talade. Det kan ha varit jag som talade på det där mötet i Agnesberg, jag kommer inte ihåg. Det var lite scoutorganisation över det hela. Vi lärde oss att slå knopar och sånt.
Han var medlem i NU ett par år.
– Jag och några andra gick ur sedan vi insett hur förtyskad hela organisationen var. Mycket var översatt direkt från tyska förhållanden och det passade inte mig. Jag var fosterlandsvänlig och det kändes inte alls bra med det tyska. Vi var trötta på politik.
Traung uppger att han inte varit politiskt aktiv efter sin tid i NU och han har ingen kontakt med sina forna NU-vänner.
– Jag vet inte ens om jag skulle känna igen dem om jag såg dem komma gående på gatan. Jag har dåligt personkomihåg.
Och han uttalar sig föraktfullt om dagens nazister.
– Det är ju en helt annan människotyp än vi var.
Det kändes inte bra att behöva se tillbaka på den här tiden.
– Jag har förtyckt minnet av att jag tagit ställning för nazismen. Innan du tog kontakt med mig så har ingen frågat om det här på 70 år.
Traung avled 2007.
Propagandabil inköptes
Till sommarturnén 1934 köpte nazisterna in en piketbil för pengar man tiggde ihop via sin tidning. Men popagandabilen gick sönder och måste genomgå en större reparation i juli. Även motorcyklarna gick sönder när de var men de lokala nazisterna ställde upp med bilar, cyklar och motorbåt som ersättningsfordon.
Propagandamännens vardag började med revelj kl 08, frukost kl 09, förberedelser som ex tidningsläsning eller diskussion under förmiddagen då man också passade på att bada. Det ansågs som sund rekreation att hängiva sig åt sol och vatten. Mat vid 15-16 och sedan avfärd till mötet. Ibland låg lägret så långt som 10 mil från mötesplatsen. Propagandabilen med SA- fanan körde först runt i staden eller byn. Bilen ställdes sedan upp på mötesplatsen, männen ställde sig på vakt runt bilen och talaren på bakvagnen som fick fungera som talarstol. När mötet var över satte sig nazisterna i bilen och åkte därifrån. På vägen hem sjöngs ofta kampvisor men också folkvisor och andra kända sånger. Det blev ett lättare mål mat innan det var sängdags vid 24-01 tiden. Männen sov i ett 16- mannatält men kocken hade ett eget tält.
Nazistlägren fick ofta besök av lokala nazister. Det hände att någon cyklade 20 mil för att komma till lägret. Männen var fria att lämna lägret när det inte var mötesverksamhet, men de gjorde det sällan.
Lägerplatsen flyttades när mötesturnén drog vidare. Under flyttingsdagarna fick propagandalaget ingen varm middag utan bara bröd, smör och kaffe som ibland intogs i dikeskanten. Ofta fick de vänta till efter mötet att resa tältet på den nya lägesplatsen.
Mc-patrullen (”flygande patrullen”) som hade hand om affischeringen förde ofta en ojämn kamp med vänstermotståndarna som ofta rev ned nazisternas affischer.
Sommaren 1935 blev det propagandaturnéer igen. Omständigheterna var återigen knappa. De besökte gärna marknader och andra folksamlingar. Att tala på marknader gav inte så mycket men det såldes ofta många tidningar, vilket var viktigt för propagandalagets ekonomi. Men de pengar de fick in från tidningsförsäljningen räckte ibland bara till bensin. När bilen eller någon motorcykel gick sönder fick partikassören ordna insamling.
Det var inte bara kamp om pengarna. En annan form av kamp uppstod ibland efter mötena. Som i Sandviken där Lindholm stormades och bilen var nära att vältas. Polisen vågade inte dra blankt, stenarna haglade och nazisten Nils Werner fick ett krossår i huvudet. Lindholm hävdade att det bara var tur att inte en människa dog den gången.
Nazisterna utvecklade olika tekniker för att undkomma sina förföljare. Chauffören John Lindström hade ett knep; var bilen förföljd tvärbromsade han så att förföljarna hamnade i diket och han själv gasade snabbt därifrån. Det gav honom epitetet Stridschaufför. De hade också en speciell uppställningsformation kring bilen så att de vid signal snabbt, på fem sekunder, kunde få in alla i bilen och köra därifrån. Alla bilfönster var dessutom nedvevade för att det inte skulle glassplitter på sig när stenarna kom farande i luften och landade på bilen. Batonger fanns i bilarna och fick användas i självförsvar.
Sommaren 1935 användes båten ”Sally” för turné i Bohuslän med två talare och Nisse Löfgren som matros.
NSAP hade 15 talare igång under 1935 och DSN rapporterade att överallt där Lindholms propagandalag tar vägen fanns också den så kallade riksdoktorn Furugård på plats. Enligt DSN smädade denne Lindholm i samtliga sina skuggtal under turnén.
Propagandaturnén gav i vissa delar i Sverige dålig tidningsförsäljning och låg kampskatt. DSN förklarade det med den ”marxistiska terror” som rådde på platserna.
20 februari 1936 åkte Lindholm och två andra nazister på en kort mötessväng i Norrbotten. På skidor! Först Kainulusjärva, sedan Narken där mötet hölls hemma hos en kommunist. Hans villkor var att det blev diskussion, det blev det, men på finska! Lindholm kunde inte hänga med i den livliga diskussionen som till stor del handlade om den flottningsstrejk som pågick. De tog skidorna till Lahdenpää och möte på Folkets hus. Sedan blev det bil.
1937 var han åter i norr, denna gång reste han med bil och postbuss.
Sommaren 1936 ägnades åt möten och förhållandena var än en gång knappa. De 15 talarna och propagandalagen levde på vad de fick in från tidningsförsäljning, via kampskatt och fick till skänks av lokala nazister. De levde periodvis på bröd och potatis. Efter kriget karakteriserade Lindholm ändå 1936 som det ”bästa året i partiets historia” med 1127 möten.
Sommaren 1936 var nazisten Sven Eriksson på turné i Norrland. Han hävdade i en artikel i DSN 60/36 att det rådde speciella förutsättningar för propagandaarbete i Norrland och att det kan vara svårt för en ”sörlänning” att föreställa sig vilka problemen är.
Ödemarkerna är vidsträckta och resorna blir mycket långa, skriver Sven Eriksson, och när nazisterna ska sätta upp affischer får de ofta cykla runt flera mil. Han levde under små omständigheter, bodde hemma hos nazister och körde en skranglig bil som Piteå- Tidningen beskrev på följande vis: ”ett gammalt bilskrälle, som föreföreföll vara avviket från en skrothandel” (BILD i 61/36) Eriksson försvarade sin bils pålitlighet men beklagade sig lite över att den inte hade någon sufflett, det hade varit skönt när det regnade och under kalla nattfärder. Han hävdade också att bilen hade den fördelen att den dödade allt prat om att nazisterna var kapitalistlakejer.
1936 var det riksdagsval. Lindholm uppger att valmötena gav god respons men ”de fyra stora” kom och sopade igen spåren efter nazisterna. Det året höll han ett av sina största möten någonsin. Det var på Heden i Göteborg. Bakom talarstolen lös ett hakkors av lampor när Lindholm talade för cirka 10 000 åhörare.
På väg till möten i Dalarna 1937 fick bilen punktering 14 gånger och två däck byttes. Nazisterna deltog i spaningen efter en bortsprungen pojke i Västanvik. Han hittades inte men kom sedan tillrätta i Siljansnäs.
När de körde övade nazisterna på sånger som Arbetarnationalen som skulle överrösta Internationalen. De slängde också ut tidningar och flygblad till förbipasserande.
1938 var det kommunal och riksdagsval. Året innan hade Lindholm instruerat partiet att inte inrikta sig på arbetarna längre utan övergå till att locka nationellt sinnande istället. Det blev propagandalagsturneer. Lindholm hade med sig sin flickvän Kersti på sin turné och hon fick sova i ett eget tält. 808 möten den sommaren, enligt nazisternas egen statistik, men valet gick dåligt.
1939 var det ekonomisk kris i partiet och det blev inte samma fart på mötesverksamhet. Lindholm hade gift sig i januari och åkte på en kombinerad semester och bröllopsresa i Tyskland i juli istället. Han besökte bland annat koncentrationslägret Oranienburg, åt tillsammans med fångarna och SS och tyckte maten påminde om den man äter ett ”svenskt regemente”.
Sedan kriget brutit ut och blev det inte längre möjlighet till många stora turnéer.
I maj 1941 blev det också förbud mot politiska utomhusmöten i Stockholm. Nazisterna arrangerade istället inomhusmöten och Yngve Ottosson genomförde en turné i Norrbotten.
Lindholm hävdar att det rådde förbud mot utomhusmöten, förutom 1 maj, under krigstiden i Stockholm, Göteborg, Dalsland, Värmland och Bohuslän
1942 försökte sig nazisterna på en turné genom Skåne men det blev kravaller vid flera av mötena.
När Hitlers krigslycka minskade så minskade också underlaget för mötesverksamhet i Sverige. Men helt över var det inte.
I DSF 17/45 efterlystes ”patrullkamrater” som ville ge sig ut på propagandafärder sommaren 1945. På cykel! De skulle sälja tidningar, affischera, besöka sympatisörer och medlemmar, samla in adresser och ”där så är lämpligt (hålla) mindre möten”. Cykelpropagandisterna skulle vara helt självförsörjande.
I DSF 28/45 berättas om att en cykelpatrull från NU faktiskt utgått från Härnösand 7 juli 1945. Den slog läger vid en tjärn i Stigsjö 1,5 mil från staden. Efter ha rest tältet for de ut för att sätta upp affischer och höll på med detta till klockan 01 på natten då de återvände till tältet och ett nattdopp. Dagen efter for patrullen ut igen för att dela ut tidningar och flygblad på gårdarna samt affischera. 300 tidningar gick åt liksom cirka 50 partiprogram, 100-150 affischer. Adresser för utskick samlades också in.
En av pojkarna förirrade sig ut på en äng där en ilsken tjur stod.
”Den fart han då satte upp skulle nog ha kommit Gunder Hägg att vädra en rival” skrev DSF.
Det blev inga stora turnéer efter krigsslutet, istället arrangerades till en början hemmamöten
Besökarna på de fåtaliga offentliga mötena blev färre, Expressen brukade fotografera åhörarna och publicera bilderna och motdemonstranter störde mötena. Ekonomin var dålig trots att SSS arrangerade insamlingar och nazisterna hade svårt att få hyra lokaler.
Det blev bara kamrataftnar, inbjudningsmöten, och minnesdagar under 1949.
Året efter lades partiet ned.
Statistik över nazistmötena i Sverige
Medlemmarna
I de stora arkiven (Riksarkivet m fl) finns delar av nazisternas interna korrespondens och dokumentation. Det mesta är från 1935 och åren däromkring. Medlemstalen och namnen på medlemmarna är nästan uteslutande hämtade därifrån. Medlemsantalet hade minskat 1935 efter det ökända Viklundattentatet och det misslyckade valet 1934 (toppnoteringarna för medlemsantalet nåddes kring årsskiftet 1933/34). Men det var innan nästa stora medlemstapp som skedde efter det misslyckade riksdagsvalet 1936.
När det gäller julhälsningarna så är de från nazisternas tidningar. Notera att det inte bara var medlemmar som julhälsade utan också sympatisörer som var oorganiserade.