Löberöd

Löberöd är något av ett unikum i den nazistiska historien. Från nästan ingenting skapades 1935 en livaktig och långlivad nazistisk rörelse i den lilla byn. Samtidigt fanns det i Löberöd en judisk lantbruksskola med judiska ungdomar som flytt nazisternas terror i Tyskland.

Till en början var det Furugårdarna (SNSP) som försökte vinna Löberödsbornas förtroende. Efter ett möte på hotellet i Löberöd våren 1933 hyllades SNSP-ledaren Birger Furugård med hellrop från mötesdeltagarna. Men sedan gick det trögt för nazisterna. Efter ett glest besökt möte i byn sommaren 1933 drog SNSP sig tillbaka.

1934 var valår och det innebar att nazisterna intensifierade sin mötesverksamhet i hela landet. Det innebar 230 möten i Skåne men inget nazistmöte alls i Löberöd under 1934, vilket tyder på att nazisterna inte trodde att de skulle kunna vinna speciellt många röster i byn. NSAP (Lindholmsrörelsen) arrangerade två möten under 1935 men det blev NSB (”Blocket”) som vann Löberödsbornas sympatier. NSB bildade en nazistavdelning (en så kallad ”formation”) i Löberöd 1935.

En Löberödsbo som brann för nazismen och ledde NSB:s Löberödsformation var CM Åberg (adress: Tengelsås 6). Och han belönades av partiet. 

Han gick med NSB 1935 och i samband med NSB:s tvåårsfest i december samma år delades det så kallade Frihetskorset ut till de nazister som utmärkt sig under året. En av de 16 svenska nazister som fick korset var just C M Åberg.

Det fanns även en H O Åberg i Löberödsformationen sedan 1935. När han fyllde 50 år 1937 hyllades han med både bild och text i Riksposten (nr 15-16/37).

Det var fler än Åbergarna i Löberöd som stödde nazismen. Inte mindre än 26 Löberödsbor betalade minst 1 krona vardera för att få in sina julhälsningar i Riksposten inför julen 1937. 

Efter det för nazisterna så misslyckade riksdagsvalet 1936 försvann först SNSP (Furugårdspartiet) och senare också NSB. De sistnämnda hade dock en jubileumsfest i december 1938 och återigen fick Åberg en utmärkelse.

Löberödsnazisterna anslöt sig med tiden till det enda kvarvarande nazistpartiet Svensk Socialistisk Samling, det var Lindholmsnazisterna, (NSAP), som 1938 bytt namn till det i deras öron mera svenskklingande (?) SSS.

I slutet av 1942 fanns det minst 72 lokala SSS-avdelningar. 21 av dem fanns i Skåne. Avd 250 Löberöd var en av dem och hade Vrammer på Fridelund i Hurva som ledare. Det gjordes julhälsningar från Löberöd varje år fram t o m 1943, men efter det finns det få spår kvar av avdelningen.

Judisk lantbruksskola i Löberöd

Situationen i Löberöd blev sannolikt lite komplicerad när judiska flyktingbarn från Tyskland och Österrike under 1930-talet placerades på ett kollektiv som inrättats i lantbruksskolan Västraby gård i Löberöd. Dit kom främst tonåriga pojkar, av vilka många var politiskt medvetna, och de följde krigsutvecklingen noga. Målsättningen var att förbereda ungdomarna, de var 18-35 år, för ett framtida liv på kibbutz i Palestina/Israel. En stor grupp emigrerade också efter något år till Palestina/Israel.

F d eleven Robert Waller återvände till Löberöd flera gånger. Skånskan skrev om besöket 2011.

Så här skriver Forum för levande historia på sin sajt om lantbruksskolan:

”Kristinehovskvoten”

”I maj 1934 etableras den så kallade Kristinehovskvoten. Kvoten omfattar först 40, men utökas snart till 100 platser på en skola, Landschulheim Kristinehov, i Löberöd i Skåne för barn i skolåldern. Internatskolan grundas och drivs av det tysk-judiska paret Ludwig och Lotte Posener.”

Det fanns fler liknande lantbruksskolor i Sverige, bland annat i Svartingstorp utanför Hässleholm.

FFLH igen:

”Kibbutz Svartingstorp”

”I november 1936 flyttar ett fyrtiotal judiska ungdomar från Tyskland, som har beviljats inresa till Sverige genom den så kallade chaluz-kvoten in på en kibbutz i Skåne i väntan på ett invandringstillstånd till Palestina. Eli Heckscher, initiativtagare, anser att Svartingstorp är en lantbruksskola, som ska vara öppen för alla med den enda begränsningen att personerna skulle tillhöra den judiska religiösa gemenskapen. En inskränkning till sionister betraktades som intolerant. Resultatet blir att flera konflikter uppstår mellan de sionistiska ungdomarna och icke-sionistiska ungdomar på gården samt mellan agronomen som utsetts av Stiftelsen för att leda utbildningen. Detta innebär stora konflikter och till slut fattar stiftelsen som driver gården ett beslut att sälja gården.

I augusti 1940 säljs gården. De chaluzim som har bott och arbetat på Svartingstorp förflyttas till andra arbetsplatser, till olika bönder i Skåne.”

Paul Kester

Paul Kester växte upp i Wiesbaden men när förföljelserna, trakasserierna och dödandet av judar ökade i samband med Novemberpogromerna 1938, valde familjen att skicka den 13-årige Paul med de så kallade Kindertransporterna. I januari 1939 kom han till Västraby. Han har publicerat sina minnen i autobiografin Memories:

”Jag kom till Västraby en kall vinterdag 15 januari 1939. En avlägsen släkting, Heidi Wolf, och hennes man Ernst var lärare på skolan. Jag var utomlands för första gången i mitt liv, men jag kände mig hemma på skolan från första stund. Vi bodde till en början sex- sju pojkar i åldrarna 9-15 år i ett rum. Vi gick upp tidigt och började dagen med en halvtimmes gymnastik i korridoren varefter vi tvättade och klädde på oss. Frukosten bestod av tre skivor bröd men smör och marmelad samt varm choklad. När brödet började ransoneras kom blev det gröt med mjölk istället. Jag var konstant hungrig och letade hela tiden efter en extra matbit.

Det här var ju en tyskjudisk skola med uppgift att ge tyskjudiska barn utbildning under tiden som föräldrarna försökte emigrera och återförena familjen. Vi var cirka 60 elever och alla lärarna, som var cirka ett dussin, talade tyska. Den enda svensktalande var läraren i trädgårdsskötsel, herr Ljung, som också var den trevligaste läraren. Både flickor och pojkar fick lektioner i trädgårdsskötsel varje elev hade en liten plätt att odla på. 

Vi följde de judiska högtiderna, På fredagarna städade vi våra rum innan det var dags för sabbat och en festmiddag. Fredagskvällarna var veckans höjdpunkt med underhållning i form av musik, sång, föreläsningar och umgänge. På lördagen kopplade vi av och/eller tog promenader innan det blev lekar eller musik på lördagskvällen. Vi hade också maskerader, satte upp teaterföreställningar och dansade. Vi gjorde också cykelutflykter då vi utforskade Skåne och jag lärde känna landsbygden. vilket var en glädje för mig. Vi badade ofta i Ringsjön och besökte någon gång ibland Lund där både fanns badhus och EPA-varuhus som sålde glass. Jag besökte också den närliggande byn Löberöd och jag minns både en dålig klippning av mitt hår och en misslyckad rotfyllning som utfördes där.

Vi var ordentliga när det krävdes av oss, men vi i var också barn som lekte, bråkade och stojade samt hittade på bus som att lägga stinkbomber i flickornas rum. Under den snörika vintern 39/40 brukade vi under rasterna kissa ut genom ett fönster på andra vången och ”skrev” våra initialer med strålen. Blev man påkommen med ett bus blev det straffarbeten som att gräva diken eller bära tunga stenar. 

Jag fick många vykort och brev från Tyskland. Många elever lämnade skolan för att återförenas med sina familjer i andra länder än Tyskland eller så for de till Palestina, skolan hade ett starkt fokus på sionismen. Vi på skolan hade blivit som en familj så det gjorde intryck på oss när någon lämnade oss.  

1 september 1939 samlades vi kring en radio och hörde Hitlers krigsförklaring. Vi hoppades på att Tyskland skulle förlora. Kriget påverkade skolan, skolans bil ställdes undan eftersom det inte fanns någon bensin att löpa och vi fick frakta råvaror på våra cyklar. Veckopengar skars ned från 1 krona till 10 öre. Men kriget hade liten påverkan på våra liv. Blixtkriget påverkade inte oss mer än att vi läste om det eller hörde om det på nyheterna. Sovjets överfall på Finland och Finland heroiska försvar orsakade viss oro eftersom kriget kom närmre oss. Jag skrev i min dagbok nyårsdagen 1940 att jag hoppades kunna åka till USA och att jag var glad för att jag lämnat Tyskland ett år tidigare. När Finland och Sovjet slöt fred i mars trodde vi att freden kommit till  norra Europa så invasionen av Norge och Danmark 9 april blev en stor chock. Vi visste inte vad som skulle hända härnäst men vi hade våra cyklar klara och ryggsäckar packade ifall vi skulle behöva fly. Jag vet vart vi skulle fly med det kändes väl klokt att vara redo.

Min släkting Hedi och henns man Ernst lämnade den 7 maj Västraby efter en kontrovers med skolans rektor fru Levy. Det handlade om vem som skulle bestämma över skolan, Ernst eller fru Levy. Det gjordes aktioner bland eleverna till stöd för Ernst, men ledarna för den judiska församlingen i Stockholm stödde fru Levy. Jag blev upprörd över detta eftersom Hedi stod mig nära. De fick börja arbeta som trädgårdsmästare i ett närbeläget barnhem men emigrerade sedan till USA.

Västraby stängdes under hösten 1940 och de unga eleverna, som jag tillhörde, flyttade med fru Levy till ett nytt hem i Osby. Ett spännande kapitel av mitt liv var över. Jag hade utvecklats till en självständig person, fått en massa intryck samt vänner för livet. Jag var inte bortskämd när jag växte upp i Tyskland men jag hade nu vant mig vid betydligt mera sparsamma omständigheter. Bristerna i undervisningen och avsaknaden av föräldrarnas kärlek och omsorg, hade kompenserats av en stimulerade intellektuell och kulturell atmosfär såväl som manuellt arbete samt upplevelser i en underbar natur som skiljde sig stort från det sorgliga livet i Tyskland.

Det här var år som jag absolut inte hade velat vara utan.” 

Från Löberöd till Sobibor

Från lilla Löberöd finns också en koppling till två av jordens helveten; utrotningslägren Majdanek och Sobibor. 

Religionsläraren Arnold Herrmann hade 1938 som tysk jude försökt undkomma nazisternas terror i Tyskland genom att fly till Sverige. Han hade först sin adress i Stockholm och en tid uppges han ha varit lärare i Löberöd och då troligtvis på kollektivet. Men Sverige var kallsinnigt inför hans oro. Han skickades tillbaka till Tyskland 2 juni 1938 och förbjöds att återvända. 

På okända vägar hamnade han i Frankrike och i juni 1943 lastades han och 997 andra olyckliga själar på ett tåg österut. Slutdestinationen för transport 51 från det franska uppsamlingslägret Drancy var okänd för resenärerna, men idag vet vi att den körde till både det kombinerade koncentrations- och utrotningslägret Majdanek i Lublin och utrotningslägret Sobibor lägre österut i Polen. Sedan upphör alla spår av Arnold Herrmann.

– I Lublin gjordes en selektion, de unga och yrkesutbildade skickades till Majdanek. Som intellektuell är det troligt att Arnold Herrmann bedömdes vara ”ej lämplig för arbete” och skickades vidare till dödslägret Sobibor tillsammans med de flesta andra på transporten, säger Lukasz Myszala på Majdanekmuseet som efterforskat Herrmanns öde för min räkning.

Nazisterna stördes

Hade den oväntade etableringen av nazistformationen 1935 något att göra med att den judiska skolan tidigare etablerats i Löberöd? Detta är oklart.

Nazisterna fick dock inte verka ostörda i Löberöd. Flera av möten stördes av motdemonstranter. ”Motmötet” i augusti 1933 var en del av den större störningskampanj som socialdemokraterna påbörjade sommaren 1933. Se mötesdelen här nedan eller läs mer om den här och se filmen.

Nazistmöten i Löberöd

1931

23 februari. Sven Lindholm och Birger Furugård talade på Järnvägshotellet och efteråt blev det diskussion med ”politiska motståndare”. Dalbyavdelningen arrangerade. 

1933

SNSP

20 maj talade Furugård i fullsatt lokal på hotellet. När han reste därifrån hälsades han av hellrop av åhörarna. 

3 augusti talade Brolin inför cirka 70 personer som trotsat socialdemokraternas blockad av mötet. 

Arbetet kallade Brolin feg för att han inte ville tillåta diskussion. Nazister från Dalby och Höör fanns i publiken som dock inte blev större än ”omkring trettio själar” enligt Arbetet. 

Socialdemokraterna hade ett eget möte i bion efteråt och det uppges ha samlat 150-200 personer som lyssnade till docent Borelius och Torsten Nilsson. En socialdemokratisk ungdomsklubb på 15 personer uppges ha bildats. 

1935

NSAP

2 mars. Algot Andersson talade.

23 juli. Sterner talade. 150 åhörare.

NSB

Julhälsade från NSB Löberöd 1935 gjorde: 

C M Åberg

H O Åberg

NSB hade två egna utmärkelser, Trohetskorset och Frihetskorset, som delades ut till nazistiska förkämpar som kallades Engelbrektsmän. Trohetskorset skulle bara delas ut vid detta tillfälle 1935, medan Frihetskorset skulle delas ut även vid framtida ceremonier.

Korsen delades ut av kyrkoherde Hellström vid två- årsjubileet i Göteborg 7 december 1935.

Ett av de 24 stycken Frihetskorsen fick CM Åberg, Avdelningsledare, Löberöd

1936

NSAP

23 februari. Landahl talade.

20 augusti. Möte å Torget. Molund talade. 100 åhörare. Demokrater utropade ett leve för demokratin efter mötet.

1937

NSAP 7 november. Möte å hotellet. Inledning av Wenchert. Lindholm talade. 80 åhörare.

1937 från Löberöd NSB julhälsade:

Elof Andersson

Svante Andersson

Tage Andersson

Thure Andersson

Frans Gardell

Axel Fallner

Curt Franke

B Fredriksson

Gottfrid Guldstrandh

Nils Hallberg, Tengelsås

Jöns Hurtig

G Jönsson

Hj L Jönsson

A J-n

Erik Karlsson

R Ljungström

Einar Lundgren

John Moberg

Johan Olin

An Ol

A Persson

E Pettersson

F Rosenberg

F Rosengren

G Stenberg

H O Åberg, Borgeby

Nils Öhman

1938

NSAP

1 mars. Eskil Hultin talade. 35 åhörare.

Datum saknas. Troligen mitten av mars. Löberödsformationen höll diskussionsmöte över ämnet ”Gangsterpolitik eller folkstyre?”. Socialdemokraterna var inbjudna till diskussion. Redaktör Holmberg från Lund ställde upp som representant för socialdemokraterna. Holmberg visade den socialdemokratiska valfilmen från 1936 och höll därefter ett föredrag. G. V Jönsson från nationalsocialistiskt håll bemötte därefter Holmberg med en rad frågor. Även Friberg uppträdde från nationalsocialisterna och ifrågasatte bland annat ”sosseklubbisternas busmetoder” med nedrivning av NSAP:s affischer som exempel. 

12 april. Möte å Hotellets stora sal. 200 åhörare. Jönsson talade. Socialdemokraterna hade anmält Holmberg till diskussion efter föredraget, men denne dök inte upp. Istället anmälde sig två andra socialdemokrater men enligt DSN var de inga ”större ljus”. 

30 juli. Dalström talade. 225 åhörare. DSN rapporterade att motståndare i publiken tilläts väsnas utan polisens ingripande. 

15 september. Möte å torget. Jönsson talade.

Julhälsade 1938

A. Palmgren

Anni Olin

Birger Krohn

Einar Lundgren

Fam. R. Friberg

Formationsstyrelsen

Gustav Jönsson

Ivar Friberg

Johan Olin

Johan Olin

John Moberg

Jöns Hurtig

O. Åberg

Sture Andersson

Yngve Jacobsson

Åke Persson

1939

Julhälsade gjorde

Ivar Friberg

Sture Andersson

Anders Olsson

Pk 8692

E. Jönsson

J. Olin

Annie Olin

Nils Nilsson

B. Krohn

E. Lundgren

J. Hurtig

Åke Persson

1940

25 april arrangerade avdelning 250 möte och kamratafton hos partikamrat Olin. Ett trettiotal medlemmar och sympatisörer infann sig för att lyssna på GV Jönsson som talade efter kpch Fribergs inledning. Alla närvarande, gamla som unga, uppges ha deltagit ”kraftigt” i allsången.

1940

Julhälsade:

Annie och Johan Olin

Nils Nilsson med familj

Sture Andersson

E Jönsson

Einar Lundgren

Anders Olsson

Otto Persson

Åke Wrammer 

Ivar Friberg

1941

Julhälsade

fru Olin

A Olin

Maj-Britt Moberg

E Lundgren

Frans Gardell

Birger Krohn

Sture Andersson

fru Jönsson

Ivar Friberg

Åke Wramner

1943

julhälsade:

Johan o Annie Olin

Sthure Andersson

Fru Jönsson

Otto Persson

Einar Lundgren

Åke Vramnér

Ivar Friberg