Att vara jude i Sverige har ofta inneburit att man behövt hålla låg profil med sin judiskhet och förhålla sig till en dold eller öppen antisemitism.
Kunskaperna om de svenska och europeiska judarnas historia är generellt mycket dålig. Många känner till exempel inte till minst 30 svenskfödda judar mördades i Förintelsen eller hur migrantströmmarna gått över världen. Därför kan det vara lämpligt med en kort historielektion.
Den här informationsfilmen på 4 minuter ger en överblick av judarnas historia i Europa (ca år 300-1945)
Judiska livsöden i Skåne
Disclaimer: Det finns lika många olika historier om att vara jude i Sverige som det finns judar i Sverige. Att täcka in alla dessa är naturligtvis omöjligt och jag koncentrerar mig på att försöka beskriva hur det var och är att vara jude i nazismens och Förintelsens skugga utifrån olika judiska livsöden. Eftersom jag själv inte har något judiskt påbrå (vad jag vet) så blir det framförallt judiska röster som kommer att höras.
1. Familjen Rothstein i Sjöbo/Malmö
Först ut är familjen Rothstein. Bo och Rosie Rothstein berättar om sin far Berth Rothstein (1918-1995) som skrev ned sin livshistoria 1988 i en bok som nyligen (2023) översattes från tyska till engelska. Berth kom till Sverige 1939, jobbade på skånska landsbygden, köpte en handelsträdgård i Tolånga (utanför Sjöbo) 1945 och avancerade sedan till fastighetsägare i Malmö.
Det speciella med Berths historia är att han aldrig beklagade sig över att han mött någon antisemitism. Detta är ett påstående som förbryllat barnen Bo och Rosie (som själva har mött antisemitism), kanske hade det med hans positiva personlighet att göra, men hustrun Cecilia har backat upp historieskrivningen. Se intervjuerna här:
Att leva som jude i Sjöbo och Malmö (klicka här för att se filmen)
2. Den sjungande stallpojken Walter i Löberöd/Lund
Walter Feldheim överlevde Novemberpogromerna 1938 men internerades i koncentrationslägret Sachsenhausen. Han släppes fri mot löfte om att han skulle emigrera och hamnade i Sverige. Det räddade hans liv.
under armen.
Hans döttrar Erica Lundberg och Marianne Bernhardtz har dokumenterat faderns liv och den tyska släktens historia i boken ”Walters väg”.
Den första tiden i Sverige arbetade och bodde Walter på den skånska landsbygden, i bland annat Löberöd och Lund.
Se filmen om Walters tid i Skåne här (13 min)
Den judiska historien i Sverige
Anti-semitism i domkyrkan
Det första uttrycket av antisemitism i Sverige finns i en kyrka! Uppsala domkyrka. Vad som också är anmärkningsvärt är att det tillkom cirka 400 år innan den första juden satt sin fot i Sverige!
Det handlar om en så kallad kragsten, en utsmycknad på en av domkyrkans pelare. Den föreställer en gris som diar judar. Osmakligt så det förslår. Troligtvis är den motbjudande scenen tänkt att symbolisera judarnas påhittade förbund med djävulen. Sannolikt var det inhyrda franska eller tyska stenhuggare som tillverkade kragstenen, den så kallade ”Judesuggan”, cirka år 1350. Det var ungefär samma tidpunkt som anti-semitismen exploderade i Europa och judar fördrevs, eller mördades, efter påhittade anklagelser om att de orsakat digerdöden.
Judar i Europa
Judar har funnit i Europa sedan före vår tideräknings början. I takt med att kristendomen började breda ut sig på 400-talet fick judarna det allt svårare. De kristna ansåg att judarna vara ansvariga för Jesus död och de blev syndabockar för det mesta, som till exempel pesten. Det hände mer än en gång att judar brändes levande på bål.
Under sena medeltiden blev förföljelserna så svåra att många judar i Västeuropa valde eller tvingades flytta österut till nuvarande Polen och Litauen eller ännu längre österut. De fick länge leva i fred, men på 1600-talet inträffade flera våldsamma upplopp, så kallade pogromer. Östjudarnas situation försämrades ytterligare när Tsarryssland expanderade 1795.
Men i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet blev det ännu värre. Då utbröt många våldsamma och blodiga pogromer med tusentals dödsoffer. Dessutom rådde missväxt och hungersnöd.
Två miljoner östjudar flydde till andra länder, de flesta till USA men också till västeuropa.
Misstänksamhet i Sverige
De första judarna kom till Sverige under 1600-talet. De måste avsäga sig sin tro och döpa sig som kristna. Doptvånget avskaffades 1782 men det dröjde till 1838 innan de fick samma medborgerliga rättigheter som andra svenskar och först 1852 fick de bosätta sig var de ville i landet. När Sverige avskaffade passtvånget 1860 kunde de hårt trängda östjudarna fly till Sverige. Några tusental flydde till ett Sverige som betraktade dem med stor misstänksamhet.
Östjudarna möttes knappast av någon öppen famn i Sverige.
August Strindberg skrev om svenska judar:
”niggerafkomlingar” som ”gyckla, spela, bestiga, skoja, schajasa, slösa, snålas, småstjäla, vara trolös och visa hörntänderna”
Det var inte enbart den utbredda antisemitismen bland svenskarna som gjorde det svårt för östjudarna. De judar som tidigare kommit från västeuropa och hade etablerat sig I Sverige ville inte alltid bli sammanblandade med de fattiga östjudarna.
Röster från Stockholms judiska församling om östjudar:
”sjukliga, orkeslösa, arbetsskygga”, ”halfasiater”, ”barnen använder varken tfvål eller kam” och ”kan inte skilja på ”mitt och ditt”.
”Anti-semitiskt brus” i Sverige
Hur anti-semitiskt Sverige var är en fråga som leder till ständig diskussion. Det råder dock samstämmighet om att det fanns under 1900-talets början ett ”anti-semitiskt brus” i Sverige som medgav att man kunde uttrycka sig nedsättande om judar i både tal och skrift. Det resulterade i att några svenska judar lämnade Sverige och bosatte sig i andra länder. Norge var ett populärt destinationsland, inte bara för att det var lättare att leva som jude i Norge utan också för att det arrangerades sommarläger där unga svenska och norska judar kunde mötas och skapa band som förhoppningsvis skulle resultera i giftemål…
Om du vill veta mer om rasismens historia i Sverige rekommenderas Forum för levande historias rapport.
Nöden i Lund – en svensk shtetl?
Många av de flyende östjudarna slog sig ned i Skåne. Av dem valde ovanligt många Lund som tillflyktsort och många av dem hamnade i det fattiga området Nöden i södra Lund.
Koncentrationen av judar i stadsdelen blev så hög att man nästan kan tala om att det i Lund bildades den enda shtetl som någonsin funnits i Sverige. Shtetl är ett begrepp från östeuropa och betyder ungefär byar/orter med övervägande judiska invånare som lever enligt judiska traditioner mer eller mindre isolerade från det omgivande samhället. Under en tid fanns det en synagoga i Nöden och nazisterna förlade en partiexpedition i området, men de fann det snart lämpligt att flytta därifrån.
Slog sig ned i Skåne
För några av de flyende östjudarna var vistelsen i Skåne bara ett tillfälligt stopp på resan till ett annat land. USA hägrade för de flesta men alla hade inte pengar till den resan och det blev ett mera närliggande land. Andra flyttade från Sverige för att de gifte sig eller fick tillfälle till försörjning. De hade ingen aning om att detta skulle leda till att de blev offer i en av världshistoriens största katastrofer: Förintelsen.
Lunds fyra Förintelseoffer
Minst fyra Lundabor, dvs personer födda i Lund, och tio andra skåningar mördades i Förintelsen. Idag vill Sverige inte kännas vid dem.
Det handlar om minst 29 svenskfödda judar som mördades. Gemensamt för dem är att de någon gång under sitt liv flyttade till ett annat land där de infångades av nazisterna och senare mördades i utrotningsläger som Auschwitz eller Treblinka, eller bara försvann.
De fyra Lundaborna har jag porträtterat i mina filmer Förintelsens Svenska offer del 1 och Förintelsens Svenska Offer del 2 samt i Förintelsens Skånska offer, men här kommer en kort presentation av var och en:
Doris Abrahamsson/Rozental (Rosenthal)
Född 2 mars 1909 i Lund som dotter till Jeshajahu Abrahamsson och Nany Nachmanson.
Familjen bodde på Stora Södergatan 40.
Doris fick två syskon, Edith och Arne.
Familjen flyttade till Berlin någon gång på 1910-talet. I hemmet talades tyska, jiddish och svenska. På 1930-talet gifte sig Doris med en polsk affärsman och de fick sonen Nakhem. Bosatta i Lodz. Försvann 1942 i Warszawa och mördades i Treblinka.
Pappan Jeshajahu och brodern Arne återvände till Sverige innan krigsutbrottet och levde i Sverige. Systern Edith flyttade till Israel. Mamman hade dött på 1920-talet.
Malmöpsykologen Jehoshua Kaufman är släkt med Doris.
Markus Kolman, Yaakov
Född 1886 Lund. Mördad 1945 i Litauen.
Simon Davidsen
Simon Davidsen föddes 13 januari 1887 i Lund. Son till Seelig Davidsen och Rebeka Katz. Gift med Gusta och bosatt i Oslo, Norge. Arresterad 27 oktober 1942. Överförd till Stettin med skeppet Donau 26 november 1942 och transporterad med tåg till Auschwitz. Dog 14 januari 1943 i Auschwitz.
Carl Herman Matulsky
Carl Herman Matulsky, född den 15 mars 1882 i Lund. Han bodde i Lund på fastighet nr 178 B vilken låg på Östra Mårtensgatan 14 (eller 12) från 1882 fram till 1897-02-24 då han flyttade till Malmö Pauli. Fadern var handlare Kaleb Matulsky. Carl var svensk medborgare enligt folkbokföringen i Ängelholm (där han bodde ett tag). Flyttade till Norge som 38-åring. Mördad i Auschwitz.
Övriga skånskfödda judar som mördades i Förintelsen
Abraham Bernstein, Landskrona/Malmö-Auschwitz
Jacob Israel Gittelsen, Ängelholm-Auschwitz
Fanny Kahn, Malmö-Theresienstadt
Amelie Kaufthal, Lomma- Belzyce ghetto
Ester Krantz, Malmö-Auschwitz
Julius Mak, Malmö-Dorohusk
Doris Mak, Malmö-Sobibor
Thora Mendelsohn, Malmö-Auschwitz
Harry Schnell, Malmö/Oxie-Taucha (oklart om han var av judisk börd)
Israel Stern, Malmö-KL Troeglitz
De svenska nazisternas anti-semitism
Anti-semitismen, eller ”Judefrågan” som nazisterna kalla det, var redan när det första svenska nazistpartiet bildades 1924 en av hörnstenarna i deras prohram. Det hävdades, lite förvirrande med dagens språkbruk, ofta att det var aruerna som stod inför en ”förintelse” på grund av judarnas inflytande.
Under hela sin existens, t o m 1950, så hetsade de svenska nazisterna mot judar.
Den enda gång någon form av svag medkänsla visades var i samband med Novemberpogromerna. I DSN skrev nazisterna att man var för den extraskatt som de tyska judarna ålagts att betala, men beklagade att ”repressalierna mot judarna inte stannat därvidlag” utan övergått till de mordexcesser som skett under Kristallnatten. ”De kan inte på något sätt försvaras” skrev signaturen Md två gånger.
Men. ”De i och för sig beklagliga judexcesserna i Tyskland får inte utnyttjas till förevändning för ökad främlingsinvasion”, skrev Md. Så när flyktingströmmarna efter Kristallnatten kom till Sverige visade man inte upp samma förståelse. SSS (Svensk Socialistisk Samling- ”Lindholmsnazisterna”) drog igång sin flyktingfientliga och antijudiska kampanj ”Mota Moses i grind” samma månad.
Ända sedan det första nazistpartiet bildades 1924 var anti-semitismen, eller ”judefrågan” som nazisterna kallade den, central för nazisterna. Under årens lopp infördes flera artiklar i naiztstidningarna med för judarna förnedrande innehåll och det fördes kampanjer mot flera av de judar som flytt och/eller etablerat sig i Sverige. Oftast handlade det om enskilda individer men nazisterna benämnde det som en ”judeinvasion”.
”judeinvasionen”. NST nr 48/35.
Så när Medicinalstyrelsen vintern 1939 ville att Sverige skulle ta emot 10 medicinska specialister, alla av judisk börd, så såg nazisterna sin chans att lyfta fram detta som en verklig ”judeinvasion”.
De hade redan i november 1938 dragit igång sin kampanj ”Mota Moses i grind”. I februari 1939 tog SSS studentorganisationer över kampanjen. Och de fick oväntad hjälp av Lundastudenterna.
Stockholms högskolas nazister i Svensksocialistiska studentförbundet arrangerade ett stort protestmöte med 450 deltagande studenter. Kåren i Uppsala arrangerade kort därefter den så kallade bollhusdebatten då en majoritet, 548 mot 349, röstade för att en protest mot medicinalstyrelsens förslag skulle skickas till kungen.
I Lund gjordes en namninsamling med 135 namn som anhöll om ett kårmöte i frågan. Och kårmöte blev det 6 mars. Det blev en lång debatt som avslutades med två omröstningar. De slutade 731- 357 respektive 724- 342 till förmån för ett uttalande mot att Sverige skulle ta emot judarna. Dessutom hade studenterna i Lund ett tillägg, som inte fanns med i Stockholm eller Uppsala, om att ”en invandring, som medför att främmande element upptagas i vårt folk, framstår för oss som skadligt och inför framtiden oförsvarbar”. Beslutet applåderades i Lunds Dagblad, Sydsvenskan och Skånska Aftonbladet. Arbetet och GHT var negativa.
Både de tyska och svenska nazisterna jublade över Uppsala- och Lundastudenternas tilltag och ohöljda anti-judiska inställning. Det här var bättre anti-judisk propaganda än de själva hade kunnat regissera och konstruera. SSS arrangerade därefter under mars-maj en namninsamling över hela Sverige mot ”främlingsinvasionen” och Lindholm hävdar att de fick cirka 30 000 namnunderskrifter.
Tidningen DSF hängde på och lanserade planen att flytta alla judar till Madagaskar.
Under kretstinget i Landskorna samma år jublade de samlade nazisterna över talarens ord om att ”judefrågan i vårt land inte är löst förrän den siste juden lämnat landet”.
Kampanjerna mot de danska judarna
När de danska judarna tagit sin tillflykt till Skåne 1943 fortsatte häcklandet.
Nazisterna slängs ut ur AF Borgen
I slutet av oktober 1943 förbjöd Akademiska Föreningen i Lund:s ekonomiska utskott nazisterna att under läsåret 1943-44 använda sig av anslagstavlan i AF Borgens stora vestibul. Bakgrunden var att nazisterna satt upp en grovt anti-semitisk affisch.
Under ett uttalande från universitetets rektor om att Lund skulle hjälpa flyktingar hade nazisterna tillfogat:
”Men var om en vet att judarnas uppehåll här i landet ej kommer att bli tillfälligt. Nej, de komma istället att sättas i stånd att överallt tränga undan svenskar från förvärvs- och affärsverksamheten”
Vice kårordförande och kuratorerna hade föreslagit att nazisterna dessutom skulle förbjudas ha möten på AF, men de fick inte majoritet. Ett mötesförbud ansågs vara ett för hårt straff för bara att ha missbrukat anslagstavlan. Men det utfärdades också en varning till nazisterna om att de inte skulle få fortsätta ha möten på AF om de inte slutade att kränka de danska flyktingarna i Lund.
När det blev känt att det inte skulle utfärdas något mötesförbud för nazisterna ”läckte” anti-nazister detta till beslut till rikspressen. Både DN och GHT fördömde beslutet. Men det var inte fördömandet som skulle avgöra nazisternas öde; det gjorde de själva.
På nazistmötet 27 oktober uttryckte sig nazistledaren Lindholm så illa, han liknande judarna vid råttor, att den tillagda ”varningen” utlöstes. Nazisterna hade kränkt de danska judarna och förbjöds därefter ha möten på AF.
Arbetet skrev 29 oktober 1943 att nazisternas oanständigheter var på ”alla demokratiska, dvs nästan alla, studenters läppar i dessa dagar”. Signaturen ”Ced” spekulerade kring att vissa delar av ekonomiska utskottet trots det skandalartade nazistmötet 28 oktober fortfarande var emot ett förbud mot nazistmöten i AF. Ced tyckte därför att frågan skulle lyftas till AF:s överstyrelse för att de skulle rädda kårens anseende.
”Lunds demokratiska studenter skall i framtiden inte behöva skämmas över att de ha varit i medlemmar i Lunds studentkår”.
Dan efter skrev Börje Nord en insändare med anledning Lindholmsmötet och att Svenska Socialistiska Partiet hade planerat ett möte på AF 12 november. ”Det är icke förenligt med studentkårens heder att upplåta sina lokaler för en systematisk smutskastning av sina gäster”.
Sydsvenskan fördömde också och summerade efter det sista nazistmötet i på AF: ”Den stora massan av Lunds studenter fördömer skarpt studentnazisternas osmakliga uppträdande. Studentkåren i Lund är ingalunda infekterad av nazism- man har bara på sina håll varit alltför tolerant mot det fåtal ytterlighetsmän som här sökt driva sitt spel”.
Om Sydsvenskan hade rätt eller inte är omöjligt att utröna. Men man kan konstatera att nazistsympatierna inte på något sätt hade dött ut i Lund. Antalet julhälsningar 1943 med tillhörande pengabidrag till nazisttidningen DSF, överskred de många hälsningar som framförts både 1941 och 1942.
Nyheten i november 1942 om behandlingen av de norska judarna, att de skickades till utrotningsläger i Tyskland, var den nyhet som väckte mest uppmärksamhet bland svenskarna det året. De danska judarnas flykt hösten 1943 engagerade också Lundaborna, inte minst sedan många av flyktingarna slog sig ned i Lund. Många studenter hade nu vänt kappan efter vinden. Symboliskt var kanske att den vid tidpunkten ”avnazifierade” Gudmund Smith fick bli Lundagårdsredaktör hösten 1943. En av hans första artiklar var ett försvar för de Lundastudenter som haft svårt att ta ställning.
Unga Lundaligister 1947 – ”judeblod ska flyta”
Medlemsflykten blev överallt i riket massiv i samband med krigsslutet i maj 1945. Nazisternas ledning hade svårt att förmå de gamla medlemmarna att åter ställa upp för nazismen. Men i Lund fanns det i alla fall kvar i ett förband av Nordisk Ungdom. Men 1947 blev också dess saga all. Lunds NU- förband uteslöts i september 1947 ur SSS förr sin ”ligistmentalitet”. I DSF berättas att NU brukar ha fejkade överfall på nätterna under sina läger.
Men det var inte det enda de gjorde. De gjorde inbrott i ett befälsutbildningsförråd. De ville komma åt kulsprutepistoler och pistoler men kom bara över 12 magasin till kulsprutor, och en bajonett. Bajonetten ska senare ha använts till att hota ett par judinnor på gatan. Enligt uppgift väste de ”judeblod ska flyta” åt judinnorna.
Två nazister dömdes i Lunds rådhusrätt. Den 19-årige ledaren, även kallade Ländermannen, kom ursprungligen från Lycksele. Han förklarade för rätten att han ville ha vapen för att försvara sin familj i händelse av att Sverige blev invaderad i ett blixtkrig. Detta trodde inte rättens ordförande på utan frågade om det inte var nazistorganisationen som uppmanat honom att stjäla vapnen? Ländermannen förnekade dock detta. Han dömdes 27 november 1947 för häleri och brott mot vapenkungörelsen till sex månaders straffarbete, villkorligt med övervakning1 .
Ett par dagar senare dömdes NU:s lagchef för grov stöld, undandräkt, brott mot vapenkungörelsen och förargelseväckade beteende till fyra månaders straffarbete, villkorligt med övervakning.
Lagchefen hade ”varit med om ett par uppträdanden mot judiska trosbekännare”, hade ropat Heil Hitler samt ingått i den grupp nazister som sett Hjältarna från Arnhem på bio och applåderat när tyskarna lyckats med något i filmen. Övriga i publiken hade då applåderat när engelsmännen lyckades med något.
Rättens ordförande, Martin Lembke, frågade lagchefen om NU:s numerär. Lagchefen berättade att när han gick med NU hade det bara två medlemmar men organisationen hade vuxit till cirka 25 ungdomar. De hade dessutom från Stockholm fått utbildningskort för exercis i sluten ordning. Lagchefen uppgav att han upptäckt att nazismen hade sina brister och att han skulle sluta vara aktiv inom politiken. Han uppvisade dessutom ett läkarintyg om att han som en följd av puberteten var obalanserad och omdömeslös2 .
Men det var inte helt slut med ungnazistisk verksamhet i Lund. I februari 1950 samlades cirka 20 nazister, ”yngre akademiker och äldre gymnasister” uppgavs vara i majoritet i en källare på Revingegatan. De ska ha lovat varandra att starta en nazistisk offensiv men det är oklart om den någonsin kom igång3.
Texten kommer att uppdateras!