1933 skedde explosionsartad expansion av nazismen. Nazisternas möten följdes av hundratusentals åhörare. Och speciellt i Skåne var gensvaret starkt. Väldigt starkt.
1933 började inte bra för de svenska nazisterna. Efter år av interna stridigheter bröt sig Lindholm hans anhängare ur partiet och aviserade 15 januari att de bildat ett nytt nazistparti: NSAP.
och stridigheterna mellan nazisterna tilltog.
Det var sällsynt dålig tajming. Hitlers maktövertag två veckor senare, 30 januari, skapade ett stort intresse för nazismen i Sverige som kunde ha utnyttjats bättre till att vinna anhängare. Men då var de rivaliserande partierna NSAP (”Lindholmarna”) och SNSP (”Furugårdarna”) fullt upptagna med att bråka med varandra.
Många av nazisterna runt om i landet kände sig till en början vilsna och visste inte vilket parti de skulle tillhöra. Därför gällde det för de båda partierna att snabbt komma ut i landet, hålla möten och vinna tillbaka sympatisörerna, samt värva nya.
På frammarsch i Skåne
Och snart fick SNSP och NSAP fart på sina mötesverksamheter. De bildade så kallade propagandalag på 8-12 personer med talare, vakter, chaufförer, affischerare som drog fram över Skåne och övriga Sverige. Skåningarna kom i stora skaror för lyssna. När nazisterna hade möte kom ofta billaster med nazistiska partikamrater från andra orter till mötet. Det bidrog till de höga åhörartalen.
Och gensvaret på mötena var starkt.
”Skåne går i täten. I synnerhet bönderna fylkas allt tätare kring hakkorsfanan. Överallt där våra SA-män färdas fram möts de av den nordiska hälsningen” skrev nazisterna i en av sina tidningar.
I Skåne hade nazismen ”hunnit utbreda sig mest” och det fanns ”knappast en by aldrig så liten” utan nazister, skrev Vår Kamp1.
I kölvattnet av mötesverksamheten bildades nya nazistavdelningar på orter som Vittsjö, Hässleholm och Torna Hällestad. Kattarp beskrivs som ett av de starkaste nazistiska skånska fästena. Även i städerna i norra Skåne, Hässleholm och Kristianstad, fanns stort intresse för nazisterna.
1933 inför 1500 åhörare.
Hur betydelsefullt Skåne var för SNSP kan illustreras av vad nazisten Hallonsten skrev. Han ifrågasatte i Vår Kamp varför Furugård inte flyttade sitt högkvarter till Skåne när det landskapet ”inrymmer halva medlemsantalet”. Furugård sa dessutom under ett tal i Sunne i slutet av maj att han trodde nazismen skulle ”komma som en flodvåg från Skåne och breda ut sig över allt Sveriges land”.
Nazisternas plan var att, likt Hitler i Tyskland, ta makten via allmänna val för att sedan avskaffa demokratin och låta Sverige ledas av en stark ledare.
Metoderna som skulle leda till parlamentarisk makt var flera. En var att bygga ett nätverk av lokala nazistavdelningar. Distriktpropagandachefen Nils V Wihlborg eldade på medlemmarna och skrev att inför valet 1934 ”måste det finnas nazistgrupper i varje by”, som kunde arrangera möten, sprida propaganda, ordna fram valkandidater osv.
Nazisterna fäste också stor tilltro till lokala profilers betydelse. Att till exempel greve Sparre från Tomelilla blivit nazist medförde enligt nazisterna att: traktens folk ”bryter upp” och ”samlas i hakkorsets tecken”. Stenhuggaren Adam Kehlmeier i Sjöbo är ett annat exempel.
De yttre attributen var dessutom viktiga för sammanhållning och gruppkänsla. Intendenten N Larsson i Hässleholm sålde brunskjortor, koppel och mössor till den som ville klä sig som en riktig nazist.
NSAP summerade att med sina 546 offentliga möten under 14 januari- 14 december 1933 ha nått 210 000 svenskar. 53 av mötena uppges ha haft fler än 1000 åhörare.
Ryktet sprider sig
Skåne hade redan 1933 ett rykte om sig som starkt nazistfäste. Hur skapades det? Skånska Dagbladet hävdade i juli 1933 att den var en produkt av Karlstadstidningens och Dagens Nyheters artiklar.
DN:s korrespondent i Skåne, drog slutsatsen att det inte var så farligt som det såg ut med nazismen i Skåne. DN såg dessutom svenskarna som ett så upplyst folk att de inte skulle gå på den ”vidriga” nazismens ”vettlösa beskyllningar”.
Karlstadstidningen hade också en uppgiftslämnare i Skåne och dennes rapporter om nazismens framfart i Skåne spreds via Karlstadstidningen över hela landet.
Skånska Dagbladet menade att rapporterna var felaktiga och vilseledande. Visst kom det många åhörare till en del av mötena men skåningarna gick, enligt Skånska Dagbladet, inte till mötena för att de trodde på nazismen utan för att de var nyfikna på den nya läran.
Arbetet gjorde i juli samma analys som Skånskan; Karlstadstidningens artiklar hade ”ett visst sanningsvärde” men var ”överdrivna”. Nazisterna ”profiterar” på skåningarna nyfikenhet men ”några anhängare att tal om har den emellertid inte vunnit”. Kohandeln skulle ha tagit luften ur nazismen men, tillstod Arbetet, ”att nazismen alltjämt har greppet över en del svenska sinnen kvar låter sig inte bestridas”.
Arbetet skrev i augusti att det i Uppsverge (sic) drivna tesen att jordmånen i Skåne skulle vara lämplig för nazismen, är överdriven. Men ”Nu ska det villigt medgivas att den betryckta stämning vari vissa folklager befinna sig på grund av den svåra tiden, skapat en i för sig beklaglig benägenhet att lyssna till överord”.
Svenska Morgonbladet (frisinnad) skrev i augusti att folket på den skånska landsbygden strömmat till nazistmöten för att uppleva något sensationellt. Mötena uppfattades som ett slags folknöje i stil med boxningsmatcher.
Skåningarnas välvilliga inställning till nazismen var dock mer än ett rykte. Skåne, tillsammans med Stockholm, Göteborg, Värmland och Norrbotten, var verkligen under mitten av 1930-talet ett av nazismens starka fästen i Sverige.
Herbert Tingsten befäste under 1940-talet ryktet om Skånes nazifiering genom sina starkt kritiska artiklar om nazisten och Lundaprofessorn Fredrik Böök.
Varför Skåne?
Varför drogs skåningar till nazismen?
- En viktig faktor var jordbrukets kris. Nazisterna talade ofta på mötena i Skåne om Hitlers skuldsaneringslag för de tyska jordbrukarna och deras förbättrade situation. Nazisterna beskrev dessutom bönderna som den svenska rasens ryggrad; ”rasens säkraste regenerationskälla och kraftreservoar”. Det var ett budskap som gick hem i bondetäta Skåne.
- Propagandachefen Bertil Sivén gav ett par år senare sin, ideologiskt färgade, förklaring till varför nazismen fick fäste i Skåne. Han påpekade att det var i Skåne som socialismen fick fäste först och de första arbetarkommunerna bildades. Här var orättvisorna och klasskillnaderna störst. Men sedan socialdemokratin förborgerligas och blivit mindre radikal blev nazismen ett alternativ. Nazisterna tog vid där socialdemokratin hade slutat.2
- Att skåningar är snabba på att fånga upp nya radikala idéer från kontinenten kan ju också exemplifieras med att det var i Skåne Miljöpartiet och missnöjespartier som Skånepartiet och Sjöbopartiet föddes och landskapet är dessutom ett starkt fäste för Feministiskt Initiativ och Sverigedemokraterna (inga liknelser i övrigt). 68-rörelsen var också stark i Skåne.
- I ett historiskt perspektiv är det också viktigt att påpeka att klasskillnaderna i Mälardalen och Skåne varit stora under en längre tid (i övriga Sverige var det mer ”jämnfattigt”).
Hur många var de skånska nazisterna 1933?
SSU gjorde under sommaren 1933 en kartläggning av nazisterna i Skåne (mer om den i fliken om Motståndet) och Arbetet publicerade 27 september en sammanställning av den. I artikeln hävdas att de rapporter som rikspressen gjort av nazisternas framfart i Skåne var överdriven. Här fanns knappt bara 1000 medlemmar och sett till medlemsantalet utgjorde nazismen ingen ”omedelbar fara” Att nazisterna fått så höga publiksiffor förklarades med att det var många ”politiskt nymornade personer” som på grund av krisläget och den politiska oron samt av nyfikenhet på nazismen hade gått på mötena.
Medlemsantalet i Skåne enligt SSU:
Knappt 1000 medlemmar, flest i mellersta och sydöstra Skåne, och utöver detta finns det sympatisörer.
Medlemmar i respektive ort
Dalby 200 (en högst osäker siffra eftersom det bara bodde ca. 1700 personer i Dalby, reds anm)
Sjöbo 60
Torna Hällestad 50 (även detta tycks vara en anmärkningsvärt hög siffra med tanke på att det bara bodde knappt 1 000 personer i socknen)
Skurup 60
Röstånga 25
Hästveda 20
Osby 20
Skanör-Falsterbo 30
Vellinge 20
Vittsjö 20
I artikeln konstateras:
Höör är ”själva fästet” men medlemsantalet är okänt.
Malmö, Helsingborg, Hässleholm, Landskrona och Ystad har avdelningar med ej redovisat antal medlemmar.
Ystad och Hässleholm har störst andel nazister sett till folkmängd.
Färs, Frosta och Bara härad är ”värst hemsökta”.
Hösten 1933 såg framtiden ljus ut för nazisterna
I slutet av 1933 såg fortfarande framtiden ljus ut för de svenska nazisterna. På hösten hölls det första stadsfullmäktigevalet någonsin i Skanör- Falsterbo och nazisterna tog två mandat. Det var tydligt att nazisternas frammarsch i Skåne inte var hejdad.
I oktober blev det oroligt igen inom SNSP. Ledaren Furugård uppmanades av partiledningen att avgå efter sin vårdslösa hantering av partiets pengar. Furugård svarade med att göra sin så kallade oktoberkupp. Tillsammans med stadsfiskalen Nelson från Karlstad och batongförsedda SA-män från Stockholm tog han sig in i Vår Kamps lokal i Göteborg och flyttade stora delar av arkiv och inventarier till Karlstad.
5 oktober bytte de kvarvarande inom partiet, varav många tillhört partiets stab, namn från Svenska Nationalsocialistiska Partiet till Svenska Nationalsocialistiska Samlingspartiet. Initialerna SNSP behölls således och man kallade sig ibland för SNSP- Göteborg för att skilja sig från SNSP- Karlstad (Furugårdsfalangen). Ibland kallade Göteborgarna sig för SNSP-staben.
Detta var ingen tillfredsställande lösning för någon.
”Vi måste ut ur detta virrvarr och fram till rörelsens omedelbara stabilisering. Det ligger fara i dröjsmål” skrev en nazist i Vår Kamp.
Fler detaljer kom fram angående ”missförhållanden” under Furugårds turné i Södra distriktet. Han ska ha ratat värdarnas mat i Östarp och beställt in en festmeny istället. Och ha skickat SA-män eller talare till apoteket för att lösa ut sprit som han som veterinär fick skriva ut. Med tiden ifrågasattes hans frikostiga spritrecept av myndigheterna.
Detta fick konsekvenser i Skåne. Nazistledaren Kristoffersson i Skanör tog avstånd från Furugård och bildade en egen lokal nazistavdelning.
Bråken och oron efter Furugårds kupp gjorde att skånska nazister i november eller december höll en så kallad eningskonferens i Malmö. Konferensen beslutade att all strid mellan de olika organisationerna skulle upphöra. För att förbereda en sammanslagning sattes det ihop en grupp med två representanter från partierna SNF, SNSP, NSAP och Samlingspartiet. Vad gruppen kom fram till redovisades inte och det är troligt att den förblev verkningslös. För partierna fortsatte att motarbeta varandra.
Ett tredje nazistparti
I december bildades det tredje nazistpartiet: Nationalsocialistiska Blocket (NSB), även kallat Blocket.
De hade, till skillnad från de existerande nazistpartierna, mycket pengar; 4.5 miljoner kronor i partikassan. Förklaringen var att partiet stöddes av svenskar från överklassen och näringslivet. Bland andra ASEA:s vd stödde NSB som stämplades som överklassnazister.
Men partiprogrammet ekade inte så mycket överklass: ”Fantasilönerna inom banker, industri och handel måste nedskäras till förmån för de lägst avlönade. Dugligheten ska visst belönas men inom rättfärdiga gränser”. ”Lika lön för lika arbete”. ”Lagstadgad arbetstid och semester”.
Som ledare valdes överste Martin Ekström. Det var ett sällsynt dåligt val för en verksamhet som var beroende av sin mötesverksamhet. ”Lille Martin” var otroligt dålig talare. Trots detta lyckades partiet som drev en samförståndslinje med SNSP etablera sig på flera skånska orter, bland andra Kristoffersson i Skanör gick in i NSB.
Utbrytarna i NSAP hade lyckats etablera sig snabbt. I slutet av året hade NSAP 87 lokalavdelningar (7 av dem i Skåne) och SNSP 67 (19 av dem i Skåne).
Partierna hade genomfört nästan 900 möten över hela landet.
Och nazisternas framgångar fortsatte under slutet av 1933 och början av 1934. Enligt en rapport från säkerhetspolisen hade nazisterna hösten 1933 cirka 10 000 medlemmar och 90 000 sympatisörer. Nazisterna fick 100-200 nya medlemmar varje dag.
FOTNOT
[1] Vår Kamp nr 20/33
[2] se DSF 65/39. Sivén berättade dessutom en historia från ett möte i östra delen av Kristianstad län. Efter mötet ska en gråhårig arbetare ha fram till talaren, räckt fram sin valkiga näve och sagt: ”Tack ska du ha. Så talade Hjalmar Branting också – för trettio år sedan”.