Sjöbo- med speciella nazister

Familjen Kehlmeier tillsammans med SNSP-ledaren Birger Furugård (andra från vänster). I mitten lokale nazistledaren Adam Kehlmeier. Bilden är förmodligen tagen 1933 eller 1934. 

I juni 1933 beskrev Dagens Nyheter Sjöbo som en ”nazisthärd”. Den uppgiften var inte helt tagen ur luften.

Nazisterna i Sjöbo var speciella. Det visade sig bland annat när Skånes socialdemokratiska ungdomsdistrikt under sommaren 1933 gjorde en kartläggning av de skånska nazisterna. 20 juni skickade de ut frågeformulär till de lokala socialdemokratiska klubbarna med frågor om nationalsocialismens verksamhet på orten. De ville veta hur många nazister som fanns på orten, om det fanns någon nazistisk avdelning, hur många föredrag som hållits, hur många åhörare som lyssnat med mera. Distriktet ville också ha in förslag på hur nazisterna skulle bekämpas. Svaret skulle den lokala socialdemokratiska klubben skicka tillbaka till distriktets verkställande utskott senast 15 juli. 

De fick ett detaljerat svar som visar nazismens starka inflytande i Sjöbo. I SNSP- avdelning 72 som bildats i mars 1933 med stenhuggare Adam Kehlmeier som ledare skulle det finnas 60 medlemmar, vilket var många för en så liten ort. 30 av dem var handlande, 5 kroppsarbetare, 5 hantverkare och 20 kategoriserades som ”övriga”. Intressant att notera är ett ingen medlem uppgavs vara varken småbrukare eller bonde; de yrkesgrupper som annars brukar beskyllas för ha haft ett stort inslag av nazister. 

Frågan om det bedrevs affischering eller övrig propaganda på orten besvarades med ett ”ja!”. Både affischer sattes upp och flygblad delades ut. Ett möte hade hållits i maj med 100 åhörare (det var mötet 6 april med Brolin som åsyftades) och ett i maj med 15 åhörare. Sjöbos socialdemokrater kritiserade distriktet för att vara för passiva:

”Vi tro ej att någon (nazist)avdelning funnits om distriktet hade hunnit komma hit och tagit nya diskussioner med dem, som vi begärde vid det förra mötet”. 

Nazist som nämndeman

I en av de nazistiska tidningarna gav en skribent med signaturen ”Sjöbo” sin bild av nazismen i Sjöbo 1933. 



”När vi började vår verksamhet bagatelliserades vi fullständigt – några nazister kunde givetvis inte få någonting att säga till om i ett socialistdiktaturstyrt samhälle menade de ledande profithajarna. Efterhand som vi fingo flera anhängare började emellertid den kommunistbetonade delen inom samhället att sätta krafter i rörelse för bekämpandet av vår verksamhet./…/ För någon tid sedan var det nämndemansval inom kommunen, och då nuvarande innehavaren av detta uppdrag är borgerlig och tillika sympatisör med vår rörelse, så skulle han naturligtvis bort och ersättas med sossechefen Ljunggren. Valet, som föregicks av en hetsig agitation, blev ett fullständigt fiasko för de förut så mäktiga sossarna. Väljare anlände i massor, särskilt lantbrukarna mötte mangrant upp och sådant intresse har förut aldrig konstaterats vid valtillfälle i Sjöbo” skriver signaturen ”Sjöbo” och avslutar med ett ”Hell Furugård”. 



Nazistcentrum?

Arbetet skrev i oktober 1933 att nazisterna påstod att Sjöbo ”var ett centrum för den nya läran i Skåne”. Arbetet ironiserade över detta eftersom ett NSAP-möte samma månad bara samlade 36 personer, varv några var tillresta nazister från Lund och andra orter.

Arbetet undvek att berätta att Furugårds möten var mera välbesökta. Till exempel det i november 1933 då 500 personer kom för att lyssna. Detta är det mest väldokumenterade nazistmötet i Sjöbo och det avslöjar den blivande utrikesminstern med en neslig lögn om sin förträfflighet som talare, men mer om detta senare. 

Tysk krigsveteran ledare

I en av den lokala socialdemokratiska tidningen Auroras artiklar omnämns trädgårdsmästare Gullberg som den lokale nazichefen och andra sjöbonazister var ”Sotarn” och Edv. Persson. Men den lokale nazistledaren var Adam Kehlmeier.

Adam Kehlmeier dekorerades för sina insatser i första världskriget.

Kehlmeier var en stor beundrare av SNSP- ledaren Birger Furugård. Han bjöd hem Furugård så ofta det fanns tillfälle och det skämtades internt bland nazisterna att Kehlmeier ”kidnappade” Furugård. 


Birger Furugård på Kehlmeiers trappa.

Stenhuggaren Adam Kehlmeier hade emigrerat från Tyskland till Sverige i 1900-talets början. Han startade 1909 ett stenhuggeri och mekanisk verkstad i Sjöbo. När det första världskriget bröt ut 1914 hade han inte hunnit bli svensk medborgare och blev därför inkallad till tyska armén. Efter kriget återvände han till Sverige. Adam Kehlmeier och hans fru var de drivande krafterna i nazistpartiet i Sjöbo. Hans sonson Gert-Åke Kehlmeier var fram till för några år sedan polis i Sjöbo. När jag intervjuade honom år 2000 om hans farfar sa han att han trodde att det egentligen var farmor som var den drivande nazistiska kraften i familjen Kehlmeier.

Adam Kehlmeier med fru.

När jag 2020 fick tillfälle att göra en längre intervju med Gert-Åke Kehlmeier (se separat flik med den filmade intervjun) så framhävde han inte längre sin farmors roll, utan betonade farfaderns besvikelse över utvecklingen i Tyskland under mellankrigstiden som en stark drivkraft.

Ett av Adam Kehlmeiers barn fick också posera på husets trappa framför en hakkorsfana.

Hängde ut naziflagga

Från 18 januari 1934 ska Sjöbonazisterna ha hängt ut en naziflagga från en byggnad. Enligt Adams sonson Gert- Åke ska flaggan hängts ut från Kehlmeiers hem, medan andra källor hävdar att den hängdes utanför partilokalen som var inrymd i biografteatern Flora som Kehlmeiers byggt. Men Flora invigdes inte förrän 1939, så det är lite oklart vad som stämmer. Oavsett placering fick naziflaggan hängas högt över marken för att inte antinazisterna skulle komma åt att riva ned den.

Hakkorset på gatan

Enligt nazisternas partireglementes 107 § kunde ”målning av hakkors lämpligen ske på berghällar och stenbrott utefter landsvägarna”. Men sjöbonazisterna kom att bryta mot både sitt eget reglemente och den svenska lagen söndagen 26 augusti 1934.



Typografen Nils Helge Olsson var på väg hem från jobbet klockan fyra på morgonen när han upptäckte två personer i korsningen Västergatan-Idegatan. 
Det var Adam Kehlmeier och trädgårdsmästaren Pettersson som var i full färd med att måla ett hakkors på gatan. Olsson skyndade iväg för att hämta ett vittne. Han träffade en järnarbetare inne i byn och de gick tillbaka till korsningen och såg de båda ”målarna” smita iväg. 
På gatan fanns kvar ett stort hakkors med texten ”välj rätt” under. 


Detta var ett brott efter som det rådde förbud att sätta upp ”affisch eller dylikt på permanentlagd körbana”. Nazisterna ställdes inför rätta och trädgårdsmästaren dömdes till 100 kronor i böter. Kehlmeier klarade sig undan straff eftersom han inte hållit i penseln.  



I partitidningen opponerade man sig mot det höga bötesbeloppet och menade att myndigheterna såg nazismen som något ”som till varje pris måste slås ned”. Dessutom hade ju kommunisterna i Malmö målat hammaren och skäran på flera ställen utan att straffas.

Valet en av nazisternas största framgångar någonsin

Två dagar innan hakkorsmålningen, 24 augusti 1934 ingick SNSP avdelning 72 Sjöbo en lokal valkartell med Moderaterna, Folkpartiet och Bondeförbundet. Det var bara ett par veckor innan kommunalvalet. Partierna kom överens om att sätta ihop en gemensam lista ”Samlingslistan” och ”att på allt sätt hjälpa varandra vid dessa val”. Partierna hade också sina egna listor.

Samröret med de borgerliga partierna var inte i enlighet med riksledningens önskan. Nazisterna ansåg sig inte passa in på höger- vänsterskalan och avböjde allt samarbete med borgerliga partier. Så partiledningen ville att sjöbonazisterna skulle bryta överenskommelsen. Men Sjöboavdelningen- med Adam Kehlmeier i spetsen uppbackad av Gotthold Nilsson, G Gullberg och Persson- stod på sig. I ett brev till Furugård skrev de:

”under nuvarande förhållanden ej går att handla annorlunda. Ty om vi bryta denna överenskommelse skulle vi förlora många sympatisörer samt deras röster vid förestående val”.

Kehlmeier hävdade dessutom att några Sjöbonazister hade berättat för Furugård, när han varit på besök i Sjöbo, om planerna på teknisk valsamverkan med de borgerliga och att Furugård hade gett dem frihet att göra något i den riktningen. I svarsbrevet till riksledningen skickade Sjöbonazisterna med 30 kronor och Eriksdalsnazisterna 5 kronor till Furugård ”som en liten erkänsla i anledning av din tioåriga kamp”.

Valtaktiken gick hem: det blev 1 mandat för SNSP i kommunalvalet i dåvarande Sjöbo kommun. Dessutom fick nazisterna 1 mandat i Tolånga kommun och 1 i Lövestads kommun. (Idag är de här tre kommunerna hopslagna till en kommun: Sjöbo kommun.) Detta är en av de största valframgångar nazisterna haft i Sverige. I Skåne överträffas de bara av nazisternas många kommunala mandat i Göingetrakten 1934.

Kandidaterna var:

Ingenjör Wilhelm Hanström (de 41 rösterna gav honom 1 mandat av 20)

Handlare Gotthold Nilsson

Folkskollärare Nils Reinaud

Nämndeman Jöns Andersson, Sjöbo. 


Lantbrukare Hans Persson, Heingeberg (kandiderade i Tolånga). 

Småbrukare Anton Olsson, Klasaröd.

Lantbrukare Sven Andersson (i Lövestad)

Nazisten i Sjöbo fullmäktige

Under sin tid som nazistisk ledamot tycks elverkschefen Wilhelm Hanström inte ha drivit några avgörande frågor. Han gjorde efter nazisttiden karriär i annat parti. Efter att ha företrätt nazisterna 1934–1938 var han borta från kommunalpolitiken under en mandatperiod. 1942 återkom han som ledamot i ”För samhällets väl” tillsammans med flera blivande ledande högerpolitiker. Detta var dock hans sista kommunalpolitiska uppdrag. 

Nazisterna i Lövestad

När de skånska socialdemokraterna sommaren 1933 genomförde sin kartläggning av de skånska nazisterna svarade Lövestads socialdemokrater att de inte hade inte lyckats utröna om det fanns någon nazistisk lokalavdelning i Lövestad eller om de tillhörde Sjöboavdelningen. Men det skulle finnas ett 25-tal personer som ”ivras och arbetar för deras idéer”. Eftersom det var ”bättre personer” som stod i spetsen för nazisterna och den obildade medelklassen såg upp till dessa, ansåg Lövestadssocialdemokraterna att det fanns en fara för att de skulle kunna locka med ”de obildade”. 

SNSP fick 52 röster och 1 mandat i kommunalvalet 1934. Lantbrukare Sven Andersson representerade nazisterna. Han var inte speciellt aktiv. Några åsikter eller yrkanden från hans sida omnämns inte i protokollen för 1934-1938.

I landstingsvalet 1938 fick NSAP 17 av 958 röster i Lövestad. Det räckte inte till mandat.

Nazisterna i Tolånga

57 röster gav 1 mandat till SNSP i kommunalvalet 1934. 

Handlare Gotthold Nilsson fick mandatet. Lantbrukare Hans Persson, Heingeberg kandiderade också i Tolånga.

En genomgång av fullmäktigeprotokollen från 1934-38 visar dock inte upp någon större politisk aktivitet från Gotthold Nilssons sida. Inga yrkanden eller beslut avvikande från majoriteten tycks ha tagits från hans sida.

I landstingsvalet 1938 fick NSAP 3 av 624 röster. Det räckte inte till mandat.

Köpmannen Gotthold Nilsson var tillbaka i kommunpolitiken 1942 och då som tredjenamn i högerpartiet ”För kommunal välfärd”.
1946 hette hans parti ”För kommunens väl” och efter sammanslagningen av Sjöbo och S:a Åsums kommun 1950 företrädde han högern (nuvarande Moderaterna) och kom via samlingslistan ”Fram till val” in i fullmäktige mellan 1950–1954. 1955 satt han med i taxeringsnämnden.

I landstingsvalet 1934 fick nazisterna 156 av 8528 röster i Färs härads domsaga vilket överensstämmer nästintill exakt med de 150 kommunala rösterna.

Intensiv nazistisk verksamhet 1933-1936

150 personer i dagens Sjöbo kommun valde alltså att rösta på nazisterna i valet 1934. Det räckte till tre kommunala mandat och även om sjöbonazisternas valframgång är anmärkningsvärd i ett historiskt perspektiv, så påverkade nazisterna inte politiken nämnvärt. Men sannolikt sporrade valframgångarna de aktiva nazisterna.

I början av 1934 inträffade den så kallade Viklundaffären i Stockholm. I korthet hände detta: nazisten Viklund lät i januari 1934 sig bli skjuten i armen av nazisten Holm och skyllde det på kommunisterna. Fejken avslöjades i februari och gav nazisterna stämpeln att vara en organisation för virrhjärnor och galningar. Framförallt Furugård hade utnyttjat situationen till att kritisera kommunisterna och polisen. Men han var så vårdslös med orden att det slutade med ett 2 månaders fängelsestraff för smädelse. Affären gjorde att många började sky de svenska nazisterna. Men Sjöbonazisterna jobbade på oförtrutet.

Julen 1934 samlade Sjöbonazisterna ihop pengar. Kehlmeier ”tiggde lite ihoppa” i både Dalby och Sjöbo. Han fick ihop 30 kronor och skickade dem till Furugårds familj som hade det knapert när maken Birger satt på Långholmen. Adam Kehlmeier gav mest; 7 kronor. Hans Mårtensson och Emil Jönsson 5 kronor vardera. Gotthold Nilsson och Johans Lundh 3 kronor. Järn & div. Dalby och August Svensson 2 kronor och Alfred Persson, Edvin Persson samt M. Nilsson 1 krona vardera.

20 november 1934 hade Sjöboavdelningen sammanträde och beslutade sig för att hyra gymnastiksalen för diskussionsmöte. Redan samma kväll togs kontakt med skolrådet, men de nekades till detta av skolrådets presidium och deras beslut retade nazisterna. 

Kehlmeier hade som tidigare nämnts för vana att bjuda hem Furugård när han var i Skåne. Det noterades av partifunktionären ”Lasse i Lund” som skrev till Furugård i januari 1935 att han kunde bege sig till en annan skånsk ort ”om inte Kehlmeier lägger beslag på dig efter föredraget i Ystad”.

Året efter kom Kehlmeier på andra plats i NST:s prenumerationstävling. Han fick en bordsflagga av siden samt silverstång och fot med inskription.

Svårt efter 1936

Man när Furugård efter det misslyckade riksdagsvalet i september 1936 lade ned sitt parti SNSP (partiet fick bara 3025 röster i hela Sverige varav 98 i Malmöhus läns valkrets, NSAP fick 17 483 varav minst 391 i Malmöhus län) tycks också den nazistiska aktiviteten i Sjöbo har mattats av betydligt.

För Sverige Nationella Förbund, grundat 1915 som ett fristående ungdomsförbund till Allmänna valmansförbundet (Moderaterna) men som blivit ”halvnazistiska” efter Hitlers maktövertag, blev riksdagsvalet 1936 en större framgång med 26 750 röster i hela Sverige varav 1000 i Malmöhus län. 1938 fick SNF ett kommunalt mandat i Sjöbo (nazisterna fick inget mandat).

Enligt SCB:s statistik (som inte är fullständig) röstade bara 9 personer i Färs härad på NSAP i riksdagsvalet 1936.

Misslyckat val 1938

40 personer i Färs härad röstade på nazisterna i kommunalvalet 1938. I landstingsvalet 1938 fick NSAP 3 av 695 röster i Vollsjö, 3 av 624 röster i Tolånga, 17 av 958 i Lövestad. I Färs domsaga sammanlagt 41 av 9900 röster.

Så från 1934 till 1938 hade antalet nazistväljare i Sjöbo minskat från cirka 150 till 40 personer.

NSAP/SSS försökte etablera sig i Sjöbo kommun fram till att kriget bröt ut, men av allt att döma misslyckades det.

Varken NSAP/SSS eller det andra kvarvarande nazistpartiet NSB nämner någon gång Adam Kehlmeier, så sannolikt blev han aldrig medlem i något av de båda partierna. Hans engagemang i Sjöbos räddningstjänst är dock belagt och att han tjänade pengar på att tillverka och sälja gravstenar.

Oavsett hur inaktiv eller aktiv Kehlmeier var så litade säkerhetspolisen inte på honom. Som före detta tysk och nazister var han högst möjlig kollaboratör vid en tysk invasion. Han stod därför under säkerhetspolisens kontroll 7-20 april 1940. Säkerhetspolisen befarande ”illegal verksamhet”.

Det har efter kriget uppstått en skröna om ett planerat koncentrationsläger i Sjöbo. Hör mer om den under fliken kz-läger. 

Nazisterna kvar på 2000-talet

Sjöbobon Sture Nilsson har berättat om motståndet mot nazismen i Sjöbo i slutet på 1930-talet.


– De höll möten på Oxtorget. Jag kommer ihåg ett då en talare stod på ett lastbilsflak och pratade om nazismen, berättar Sture. 


Han såg nazisterna marschera genom Sjöbo.


– En del socialdemokrater sökte sig till nazismen i desperation över sin arbetslöshet eller fattigdom. Att bli nazist var ett sätt att göra revolt mot samhället.


– Vi smågrabbar i SSU fick i uppdrag av de äldre socialdemokraterna att springa in i nazisternas marschtåg för att försöka dra avhoppade socialister ut ur tågen. Det var för farligt för de äldre socialdemokraterna att göra något liknande. Nazisterna fanns på många viktiga poster i samhället, bland annat som nämndemän i domstolen, säger han. 

(Intervjun med Sture Nilsson ingick i den artikelserie om nazismen som publicerades i Ystads Allehanda 2000. När jag skulle göra en webbpublicering av serien bad Sture att få slippa få med sitt foto. Orsaken var att han efter papperspubliceringen blivit uppringd av en anonym person som sa: ”Vi finns fortfarande kvar”).

Den nedriga lögnen

Och så var det ju det där med med Torsten Nilssons (S) slirande på sanningen angående bekämpandet av nazisterna. Socialdemokrater gick på nazisternas möten för att diskutera, och gärna också skapa oreda (se ”Motståndet vaknar”). I sin bok Lag eller näve hävdar Torsten Nilsson han tillsammans med de andra socialdemokraterna Aron Borelius, Yngve Gyllin och Gunnar Hallström som förföljde nazisternas under deras propagadaturnéer genom Skåne, var ”de nedriga replikernas mästare”. Och nedrigast var han själv.

Han berättar i boken om mötet i Sjöbo i november 1933. Han hävdar att han begärde ordet efter Furugårds tal, beviljades ett tiominutersanförande som han avslutade med:

”Det sägs om den geniale konstnären Rafael: hugg av honom händerna och han är en lika stor konstnär”. Jag säger om Furugård: hugg av honom huvudet och han är en lika stor tänkare”.

Detta ska ha skapat ett fruktansvärt tumult och mötet ska ha upplösts av polisen. Nilsson hävdar att han blev klöst i ansiktet av en flicka.

Torsten Nilsson var SSU-ordförande 1934-40 och utrikesminister 1962-71

Den pinsamma sanningen är; Torsten Nilsson sa inget alls. Både Arbetet och Aurora fanns på plats och skrev referat. Aurora hade rubriken ”Cirkus i stan” och publicerades i två delar 21 och 22 november. Tonen är mycket nazifientlig och mötesutvecklingen skildras ingående. Torsten Nilsson begärde att få en timme på sig att tala och när han nekades detta av mötesordföranden så meddelade han inte skulle delta i debatten och lämnade podiet. Det förefaller osannolikt att referenten Kal de Mas skulle missa en sådan pärla som liknelsen med Rafael. Om Nilsson hade sagt den. För Kal de Mas skrädde inte orden. Furugård beskrivs som en korsning av ”orangutang och provryttare” och hans tal var ”det sämsta tänkbara” med ”4711 lögner och grovkornigheter” från ”den politiska pingströrelsens” och ”sjöbonassarnas hövding”. 

Torsten Nilsson nedstigande från podiet ska visserligen ha skapat visst tumult men det var inte det som gjorde att polisen avbröt mötet. Det var inlägget från Sjöbos starke man inom socialdemokratin OP Ljunggren. Han hävdade att han läst i Vår Kamp att Furugård ”söp och lurade bönder för 35 kronor om dagen”. 

Mötet avslutades med att mötesordföranden utropade ett leve för Sverige, någon skrek Heil Hitler vilket replikerades med ”Leve judarna” innan OP Ljunggren utropade ett fyrfaldigt leve för socialdemokratin. Några handgripligheter med klösande kvinnor nämns inte. 

Arbetet nämnde inte heller Nilsson utan bara att socialdemokraterna nöjde sig med att göra ”ett och annat inpass” när de inte fick ha diskussionen på sina villkor. 

Tage Erlander var också på mötet och skrev om det i sina memoarer. Han berömde Furugård för att hans ”ord gick rakt till hjärtat hos många av dem som hade ett behov av att hata pamparna”. Nilsson omnämndes inte alls.

Nilsson slirande på sanningen är möjligtvis lite smått pinsamt, men det fråntar inte på något sätt honom all den heder han har av att ha stått i första ledet i bekämpandet av nazismen!

Nazisternas beskrivning (i NST) av mötet med Furugård och Erlander. Den socialdemokratiske Sjöbobon OP Ljunggren var en återkommande måltavla för nazisterna.

Sjöbo ett speciellt fäste

Vad gjorde att Sjöbo fick epitetet nazistfäste? Att nazistpartiet bara på några månader 1933 fick 60 medlemmar är naturligtvis uppseendeväckande. Målandet av ett hakkors på gatan, flera välbesökta nazistmöten och valframgångarna 1934 ger också en bild av ett speciellt nazistfäste. Därtill skröt ju nazisterna själva i sina tidningar om nazismens landvinningar i Sjöbotrakten. Men troligtvis spelade också media en stor roll.

Både Dagens Nyheter och socialdemokratiska Karlstads Tidningen hade journalister i Skåne som skrev om nazismens frammarsch i landskapet. DN pekade 17 juni ut Sjöbo som en av flera ”nazisthärdar” i Skåne. Karlstads Tidningens artiklar spreds också över Sverige. Både Skånska Dagbladet och Arbetet gjorde dock samma analys av Karlstadstidningens artiklar: de hade ”ett visst sanningsvärde”, men var ”överdrivna”.

Hösten 1933 var SSU:s kartläggning av nazismen i Skåne klar och 27 september skrev Arbetet om en sammanställning av kartläggningen. Arbetets slutsats var att nazisternas framgångar i Skåne ”var en myt”, men att ”Färs och Frosta (var) värst hemsökta”. Sjöbo ligger i Färs härad. Men de orter som pekas ut som mest anmärkningsvärda är Höör (”själva fästet”) och Ystad samt Hässleholm (”medlemsantalet störst sett till städernas storlek”).





Kommunister attackerades i Sjöbo?

Stataren och socialdemokraten Nils Jacobsson berättar i ”Skånska statare och lantarbetare berättar” att under en 1-maj demonstration (årtal okänt) ”när nazisterna höll på och där var en som hete Kellmeyer (sic). När de gick förbi hans hus så sänkte de fanorna och skrek. Nazismen var väldigt stark i Sjöbo under den tiden. Vid mindre möten störde de och försökte djäklas. Nazisternas fana hängde alltid ute vid café ”Bus” på Södergatan.

Det har varit kommunister också i Sjöbo. De skulle tala en 1-maj på torget, men de var inte så många. Då kom nazisterna och välte upp och ned på vagnen de stod och snackade på och körde iväg dem. De var inte tillräckligt många, kommunisterna. Och nazisterna blev inte bestraffade, för man tyckte det var bra att de höll efter kommunisterna.”  

Jag har dock inte hittat någon källa som styrker detta med att kommunisternas vagn vältes.

Hur länge levde nazismen kvar i stor skala?

Jag har bara hittat enstaka indikationer på nazistisk verksamhet i Sjöbo under åren 1936-1950. Det verkar som (jag tar gärna emot motbevis, inte skrönor eller vandringssägner etc, som motsäger detta) att den organiserade nazismen blommade upp ovanligt snabbt och starkt 1933 och falnade snabbt 1936. Som belägg för detta kan anföras att antalet nazistväljare i Sjöbo minskade från cirka 150 personer 1934 till 40 personer 1938.

Detta innebär naturligtvis inte att det inte fanns några nazistsympatisörer kvar i Sjöbo, det fanns det uppenbarligen. Det vittnade Sture Nilsson om så sent som år 2000 och mitt avslöjande samma år (jag var lokalredaktör för YA i Sjöbo 1996-2001) om en fd nazist som nästlat sig in i pensionärspartiet SPI. Men nazisterna var uppenbarligen inte villiga att organisera sig eller visa sig offentligt.

Sannolikt förstärktes nazisthärdsryktet av folkomröstningen i Sjöbo 1988 om flyktingmottagning, koncentrationslägerskrönan som luftades 1983 och Sjöbopartiets politiska framgångar 1994-1998 då de fick 32 procent av rösterna i kommunalvalet.

Nazistmöten i Sjöbo

(Referaten är, om ingen annan källa anges, hämtade från olika nazisttidningar. Texterna har redigerats och deras ofta propagandistiska ton har tonats ned)

1933

SNSP 

6 april Brolin talade inför cirka 150 personer på Gästgivargården som var fullsatt. 16 nya medlemmar och 11 nya prenumeranter. Innan och efter mötet hann två SA-män sälja 110 exemplar av Vår Kamp. 

19 november diskussionsmöte med 500 personer och Furugård som talare. Socialdemokraterna Erlander, Borelius och Torsten Nilsson var på plats. Distriktsledare Allvik hade infört tidsbegränsning för varje inlägg men den respekterades inte. Lokale socialdemokraten OP Ljunggren var en av dem som talade för länge och enligt nazisterna fick landsfiskalen att se till att han höll tyst. 

Arbetet skrev att gymnastiksalen var ”överfylld av folk av alla möjliga politiska kulörer” och Furugård (teckning finns i Arbetet 20 nov) var ”omgiven av en väl trimmad klack” som applåderade hans tal.

En stationsskrivare, som hoppat av från socialdemokraterna och gått till nazisterna, blev diskussionsledare efter Furugårds 2 timmar långa tal. Socialdemokraterna fick inleda med 15 minuters tal och sedan var det 5-minutersinlägg som gällde. Furugård och nazisterna uppges ha fått ta till ordet när de ville. Arbetet tyckte detta var att svika det löfte som nazisterna gett om diskussion. Enligt samma tidning nöjde sig socialdemokraterna därför att bara göra ”ett och annat inpass”.   

NSAP

30 maj talade Blomberg och Nilsson från Ystadsavdelningen på ett möte i gymnastiksalen. ”Intresset gott”. 

24 oktober talade Per Dahlberg efter Landahls inledning inför cirka 60 åhörare. Erlander uppges ha kommit till lokalen innan mötet och erbjudit sig att diskutera om han fick ta med sig ”ett hundratal socialdemokratiska ungdomsklubbister gratis”. Det fick han inte och det blev ingen diskussion.

Arbetet skrev att det bara var 36 nazister närvarande, och några av dem var nazister tillresta från Lund och andra orter. Ingen uppges ha applåderat efter Dahlbergs tal. Socialdemokraterna uppges ha haft ett eget möte med Erlander som talare inför ett hundratal Sjöbobor. En dryg vecka tidigare, 15 oktober, uppges ett socialdemokratiskt möte i Folkets Park ha samlat 1200 personer. Nazisterna och NU var inbjudna till diskussion, men ingen nazist dök upp.  

1934

SNSP 

30 april talade Fritz Hedh vid Eriksdal utanför Sjöbo inför cirka 75 personer. Efteråt framförde flera åhörare personliga tack till talaren. 

25 juli inledde kapten Åstrand mötet innan Furugård talade. Efteråt blev det kamratafton som Sjöboavdelningen ordnat. 

28 november hade Sjöboavdelningen bjudit in socialdemokraterna till diskussion men ingen kom utan de ordnade ett eget möte samtidigt istället. De 70 i publiken fick lyssna på nazistiskt föredrag.    

NSAP

25 juni nazistmöte på marknadsplatsen med Blomberg som talare sedan Lindholm blivit förkyld. Cirka 200 personer lyssnade. 

1936

NSAP 

15 september. Möte å Torget. Wenchert talade. Inledning av Hulthin. 60 åhörare.

1937

6 juli. Möte å Oxtorget. Eskil Hallin talade över ämnet ”Demokrati eller svensk frihet”. 30 åhörare.

1938

4 september. Brolin talade. 35 åhörare.

1939

1 maj. Svensksocialisterna höll möte. Socialdemokraterna höll samtidigt sitt 1 majmöte i Folkparken. Enligt DSF avlägsnade sig folk från detta möte för att istället lyssna till svensksocialisterna. Bråk uppstod och enligt DSF ville man ”tillintetgöra vår uppmarsch”. Svensksocialisterna uppger att de höll sig helt lugna medan bråkmakarna skränade och hånade bredvid tåget. Efter uppmarschen hölls möte. Brolin höll inledning. Jönsson talade. Skrän från publiken. Inget bråk. 600 åhörare.

Stataren och socialdemokraten Nils Jacobsson berättar i ”Skånska statare och lantarbetare berättar” att under en 1-maj demonstration (årtal okänt) ”när nazisterna höll på och där var en som hete Kellmeyer (sic). När de gick förbi hans hus så sänkte de fanorna och skrek. Nazismen var väldigt stark i Sjöbo under den tiden. Vid mindre möten störde de och försökte djäklas. Nazisternas fana hängde alltid ute vid café ”Bus” på Södergatan.

Det har varit kommunister också i Sjöbo. De skulle tala en 1-maj på torget, men de var inte så många. Då kom nazisterna och välte upp och ned på vagnen de stod och snackade på och körde iväg dem. De var inte tillräckligt många, kommunisterna. Och nazisterna blev inte bestraffade, för man tyckte det var bra att de höll efter kommunisterna.”