1939 skämde Sveriges studenter ut sig när de lät sig styras av nazisterna och protesterade mot ”judeimporten”. Lundastudenterna anförde dessutom rasbiologiska argument.
1939 var ett verkligt brytningsår i den politiska historien.
Novemberpogromerna/Kristallnatten i november 1938 fördömdes av nästan alla svenska tidningar. Även nazisterna beklagade! I DSN skrev nazisterna att man var för den extraskatt som de tyska judarna ålagts att betala, men beklagade att ”repressalierna mot judarna inte stannat därvidlag” utan övergått till de mordexcesser som skett under Kristallnatten. ”De kan inte på något sätt försvaras” skrev signaturen Md två gånger.
Men. ”De i och för sig beklagliga judexcesserna i Tyskland får inte utnyttjas till förevändning för ökad främlingsinvasion”, skrev Md. Så när flyktingströmmarna efter Kristallnatten ökade och några flyende kom till Sverige, visade man inte upp samma förståelse. SSS (Svensk Socialistisk Samling- ”Lindholmsnazisterna”) drog igång sin flyktingfientliga och antijudiska kampanj ”Mota Moses i grind” samma månad.
Långvarig anti-judisk kampanj
Ända sedan det första nazistpartiet bildades 1924 var anti-semitismen, eller ”judefrågan” som nazisterna kallade den, central för nazisterna. Under årens lopp infördes flera artiklar i naiztstidningarna med för judarna förnedrande innehåll och det fördes kampanjer mot flera av de judar som flytt och/eller etablerat sig i Sverige. Oftast handlade det om enskilda individer men nazisterna benämnde det som en ”judeinvasion”.
”judeinvasionen”. NST nr 48/35.
Så när Medicinalstyrelsen vintern 1939 ville att Sverige skulle ta emot 10 medicinska specialister, alla av judisk börd, så såg nazisterna sin chans att lyfta fram detta som en verklig ”judeinvasion”.
De hade redan i november 1938 dragit igång sin kampanj ”Mota Moses i grind”. I februari 1939 tog SSS studentorganisationer över kampanjen. Och de fick oväntad hjälp av Lundastudenterna.
Stockholms högskolas nazister i Svensksocialistiska studentförbundet arrangerade ett stort protestmöte med 450 deltagande studenter. Kåren i Uppsala arrangerade kort därefter den så kallade bollhusdebatten då en majoritet, 548 mot 349, röstade för att en protest mot medicinalstyrelsens förslag skulle skickas till kungen.
I Lund gjordes en namninsamling med 135 namn som anhöll om ett kårmöte i frågan. Och kårmöte blev det 6 mars. Det blev en lång debatt som avslutades med två omröstningar. De slutade 731- 357 respektive 724- 342 till förmån för ett uttalande mot att Sverige skulle ta emot judarna. Dessutom hade studenterna i Lund ett tillägg, som inte fanns med i Stockholm eller Uppsala, om att ”en invandring, som medför att främmande element upptagas i vårt folk, framstår för oss som skadligt och inför framtiden oförsvarbar”. Beslutet applåderades i Lunds Dagblad, Sydsvenskan och Skånska Aftonbladet. Arbetet och GHT var negativa.
Både de tyska och svenska nazisterna jublade över Uppsala- och Lundastudenternas tilltag och ohöljda anti-judiska inställning. Det här var bättre anti-judisk propaganda än de själva hade kunnat regissera och konstruera. SSS arrangerade därefter under mars-maj en namninsamling över hela Sverige mot ”främlingsinvasionen” och Lindholm hävdar att de fick cirka 30 000 namnunderskrifter.
Tidningen DSF hängde på och lanserade planen att flytta alla judar till Madagaskar.
Under kretstinget i Landskorna samma år jublade de samlade nazisterna över talarens ord om att ”judefrågan i vårt land inte är löst förrän den siste juden lämnat landet”.
Oavsett nazisternas, kortvariga, propagandaframgång i flyktingfrågan fortsatte nazistmotståndarna sitt arbete och gjorde många motaktioner i samband med de 83 skånska nazistmötena 1939. Ett år som bjöd på omvälvande händelser under hösten.
Nazisternas väg över Söderåsen
Men innan dess, den 16 juli öppnade SSS ett arbetsläger med frivilliga nazister vid Ljungbyhed på Söderåsen. Uppgiften var att bygga en väg över åsen. GV Jönsson, med erfarenhet från vägbyggen som främlingslegionär i Marocko, ledde arbetet. Efter 10 dagars arbete 8-9 timmar om dagen stod en 400 meter lång och 3,2 meter bred väg färdig. Den skulle användas till att frakta timmer på. Tidigare hade det fått fraktas på små stigar.
Säkerhetspolisen gjorde en kartläggning av SSS i Skåne och dokument från den uppvisar 367 medlemmar. Tillförlitligheten i kartläggningen kan dock diskuteras1.
Motståndet fortsatte
Motståndarna utnyttjade skickligt händelserna i Tyskland för att kritisera de svenska nazisterna. Och 1939 blev besvärligt för nazisterna. Inte bara för att de inte kunde hålla så många möten och den planerade utvidgningen av tidningen inte blev av, utan för att det var få svenska nazister som var redo att kämpa för nazismen. Krigsutbrottet ska dock ha gett en viss nytändning, men sedan blev många blev inkallade och det hämmade verksamheten på hemmaplan.
Sommaren 1939 kunde de dock hålla ting i Malmö och det samlades 1200 nazister.
Kommunismens moraliska sammanbrott 1939
Ett oväntat problem för nazisterna var Tysklands och Sovjets non-aggressionspakt, Molotov-Ribbentrop- pakten, som undertecknades 23 augusti.
Att nazismen ingick avtal med ärkefienden kommunismen innebar nazisterna fick en svår ideologisk nöt att knäcka. Lösningen blev att i DSF beskriva pakten som ”ett nederlag för judarna” och ”freden torde vara räddad”. Men den innebar också en viss hjälp. Från kommunisterna.
Fram till överfallet på Sovjet 1941 låg de svenska kommunisterna lågt i kritiken av nazisterna och skyllde världskrigets utbrott på engelsmännen. ”Nazi-kommunismen” var därmed född. Istället för att bekämpa nazismen koncentrerade kommunisterna sig istället återigen, förra gången var under 1930-talets början, på att bekämpa socialdemokraterna. De svenska kommunisterna fullbordade sin ideologiska härdsmälta när flera av dem tog ställning för Sovjet efter överfallet på Finland i november 2. Nästan 40 procent av SKP:s medlemmar hade dock anständigheten kvar och rev sina partiböcker3. Men det inträffade skapade ändå ett kommunisthat i Sverige och stämplade dem som potentiella landsförrädare.
När världskriget bröt ut ett par dagar sedan vändes detta åter mot judarna. DSF skrev: ”Judarna bär skulden till kriget” för Chamberlain ”tvangs av judarna att framprovocera kriget”.
Facket spionerade
Krigsutbrottet gjorde att svenska säkerhetstjänsten, som bildats sommaren 1938, fick mer att göra. Men det var en verksamhet med begränsade ekonomiska medel. Vanliga poliser och tulltjänstemän kopplades till verksamheten men de räckte inte till. Säkerhetstjänsten vände sig under hösten 1939 till LO för att få hjälp med bevakningen av hamnar och transporter. Medlemmar i handelsarbetarförbundet, sjöfolksförbundet och transportarbetareförbundet engagerades ibland annat Åhus och Simrishanm. På varje arbetsplats utsågs en förtroendeman som utsåg ett antal ”pålitliga arbetare” som rapporterade vad de såg och hörde till förtroendemannen som i sin tur rapporterade vidare till polisen. Polisen kunde också be förtroendemannen utse någon arbetare att spionera på någon annan.
Men man litade inte blint på facket. Metalls avd 55 i Trelleborg på Kapellgatan 7 och Algatan 5 fick från januari 1940 sin post kollad av säkerhetstjänsten minst fram till sista februari. Även järnarbetaren Frans Åkesson i Trelleborg fick posten kollad, men detta ”tills vidare”. Det var stadsfiskalen G Nyqvists eller någon kollegas jobb att sköta den här uppgiften.
Nazister i finska vinterkriget
När finska vinterkriget bröt ut var det många nazister som såg sin chans att slåss mot den ”judisk-bolsjevistiska” kommunismen. Lindholm ville åka men stoppades av politiska hänsyn. LO kunde inte acceptera att en ledande svensk nazist åkte till en så internationellt uppmärksammad krigsskådeplats.
Även Gustaf Liljegren, portier i Everöd, sökte i februari 1940 till frivilligkåren och skrev:
”Jag har sedan maj månad varit löjtnant i Gestapo. Genomgått fältpoliskurs i Kiel och skulle så som sådan eventuellt inträda på vårsidan i de tyska polistrupperna. Har med kursen varit med om organisering av evakuering och alla därmed sammanhängande problem”.
Liljegren var en av de personer vars post censurerades extra noga av säkerhetspolisen. Att han verkligen varit gestapoofficer kan ifrågasättas.
100-150 nazister, uppgifterna varierar, ingick frivilligkåren och de tre SSS- män som dog i finska vinterkriget hyllades sedan som stora hjältar av nazisterna.
Svenska SS-frivilliga
Svenskar valde även att ansluta till tyska Waffen SS, vilket var SS väpnade/militära del (det var soldater ur Allgemeine SS som oftast var vakter i koncentrations/utrotningslägren).
Det är osäkert exakt hur många som anslöt sig till Waffen SS, men det var minst 150 svenskar, kanske så många som 250. Det fanns få skåningar bland de frivilliga vilket kan tyckas vara något anmärkningsvärt om nu Skåne var så nazifierat som det ofta påstås?
SS-frivillige Sven Rydén agerade å tyska Waffen SS-vägnar när han bad svenska SSS om att få ta del av partiets medlemslistorna för att försöka värva fler frivilliga blande de svenska nazistermna.
Men partiledningen vägrade att lämna ut namnen.
Lista över SS- frivilliga.
Kommunister i arbetskompanier
Nästa stora händelse som blev svårhanterlig för SSS var invasionen av Norge och Danmark 9 april 1940. Lindholm hävdade att de svenska nazisterna skulle försvara Sverige vid ett eventuellt angrepp från Tyskland, men skepsisen var stor. Inte minst i de egna leden då flera lämnade partiet i samband med invasionerna.
Detta ledde också till en omsvängning i säkerhetspolisens arbetes inriktning. Tidigare hade den mest sysslat med att registrera och övervaka kommunister. Kan tyckas märkligt med nutidsperspektiv, men eftersom de svenska kommunisterna var styrda från Moskva och några av dem var redo att sätta kniven i ryggen på ett svenskt försvar i händelse av ett anfall från Sovjet sågs de som potentiella landsförrädare4. Cirka 700 kommunister placerades därför i olika arbetskompanier.
Arbetskompanierna arbetade mest med vägbyggen men de inkallades var ofta sysslolösa vilket tärde på deras humör. De inkallade hade dock rätt till ledighet och permissioner.
Arbetskompanierna:
Storsien (Kalix)
Naartijärvi (Luleå)
Oxnered (Vänersborg)
Lövnäsvallen (Sveg)
Grytan (Östersund)
Vindelen och Stensele (Västerbotten)
logementsfartygen Bercut, Lagerbielke och Vesterbotten
i Stockholms skärgård
Arbetskompanierna var ingen hemlighet. De debatterades i riksdagen vintern 1941 efter en interpellation från stockholmskommunisten Persson som bland annat klagade över att arbetskompanierna var så ödsligt belägna. Även socialdemokraten Ström skrev en interpellation eftersom han ansåg att urvalet var godtyckligt och borde omarbetas. Försvarsministern Sköld försvarade då både kompaniernas placeringar och urvalsprocesser. Men när Sköld senare upptäckte att även socialdemokrater av misstag inkallats till arbetskompanierna, inverkade detta till att de avvecklades 1943.
Nazister skulle sättas i läger
Efter överfallen på Danmark och Norge 1940 intensifierades alltså övervakningen av de svenska nazisterna och tyskar bosatta i Sverige. Tyskarnas invasion i Norge underlättades av rikstyskar och norska nazistsympatisörer som agerade vägvisare och sabotörer. Säkerhetspolisen befarade att samma sak skulle kunna hända i Sverige och lät därför i maj 1940 registrera alla rikstyskar och svenska nazister som kunde tänkas hjälpa tyskarna vid en invasion. De skulle interneras i händelse av en invasion. Den lokala polisen skulle, för att de skulle kunna tas om hand snabbt, i förväg utse vilka polismän som skulle gripa vilka av de misstänkta. Interneringen skulle inte föregås av några domstolsförhandlingar. I modernt språkbruk brukar det förfarandet, som bland annat drabbade svenska kommunister och andra ”opålitliga” under kriget, beskrivas som att man satte dem i koncentrationsläger (13). Jag tycker egentligen detta att är devalvera koncentrationslägerbegreppet, men oavsett ordval skulle myndigheterna sätta nazisterna i läger i händelse av tysk aggression.
Lokalkontoren rapporterade in vilka tyskar som fanns på olika orter och uppgifterna stämdes sedan av mot de listor över tyskar i Sverige som Socialstyrelsen hade. Hade lokalkontoren missat någon skickades det brev med uppmaningen att undersöka den eller de personerna. Sedan fick lokalkontoren vara med och klassificera dem i olika grupper där grupp I var de ”farligaste” och skulle gripas först. De i grupp II skulle gripas efterhand. Det var vanligt att en preliminär klassificering gjordes i Stockholm och sedan fick lokalkontoret undersöka de misstänkta.
Judar i svenska läger
Konservkungen Herbert Christian Felix i Eslöv blev av huvudkontoret preliminärt klassad i grupp 1. Det är oklart hur landsfogden i Eslöv såg på Felix eventuella farlighet eftersom han var judisk flykting undan Hitler. Sannolikt sågs han som en möjlig medhjälpare vid en invasion av de allierade. Men även om det inte blev någon invasion så hamnade tyska judar som flytt undan nazisterna i svenska läger!
Svenska lägerverksamheten
Det fanns minst 52 läger/förläggningar i Sverige och de var huvudsakligen av tre olika typer:
- 10 läger/förläggningar för arbetskompanier
- 14 läger för utlänningar som bodde i Sverige
- 28 militära interneringsläger för utländska soldater
Inte heller de 14 interneringsläger för utlänningar som bodde i Sverige var någon hemlighet utan debatterades offentligt. Kommunistiska tidningar kritiserade dem hårt, kallade dem koncentrationsläger för att skapa medlidande för de intagna. Liberala DN och vissa socialdemokratiska tidningar uttryckte förståelse för lägrens existens. Socialstyrelsens generaldirektör skickade dessutom vid ett tillfälle ut en kommuniké via TT där han försvarade lägren.
Till en början fylldes lägren med främst tysktalande anti-nazister och kommunister, en del av dem var judar.
De hade internerats med stöd av paragraf 11 i utlänningslagen, inrättad i februari 1940, som gav socialstyrelsen rätt att internera utländska medborgare på obestämd tid och utan rättegång. Det var en paragraf som flagrant strider mot den demokratiska statens rättsprinciper om att alla har rätt till en rättegång och försvar innan ett eventuellt frihetsberövande.
Uppemot 3 000 utlänningar internerades på detta vis. Syndikalisten Fritz Benner från Tyskland var en av dem. Han hade suttit i båda kz-lägren Oranienburg och Lichtenburg och varit frivillig i spanska inbördeskriget innan han kom till Sverige. Han internerades 1940 i Långmora, enligt obekräftade uppgifter på önskemål av tyska Gestapo, men släpptes fyra månader senare efter en uppmärksammad hungerstrejk. Enligt en DN- artikel påpekade Benner att det inte gick att jämföra Långmora med de tyska kz-lägren, som en del tidningar gjort.
Förhållandena i lägren uppges, med något undantag, ha varit drägliga men många led av den tristess, ovisshet och isolering som lägervistelsen innebar.
Det fanns också 28 militära interneringsläger för utländska soldater som rymt, flytt eller deserterat. (Den uppmärksammade så kallade baltutlämningen skedde från dessa läger.)
Det fanns också läger på svensk mark som delvis lydde under de norska, danska och sovjetiska legationerna.
Stämningar i Sverige
Det är naturligtvis vanskligt att tala om hur stämningen är eller var i ett land vid något tillfälle. Men kanske det Astrid Lindgren skrev i sin dagbok i juni 1940 kan ge en ledtråd. Frankrike hade just kapitulerat och England hade evakuerat hem alla sina soldater från fastlandet.
”Det värsta är, att nu vågar man snart inte önska Tysklands nederlag längre, för nu har ryssarna börjat röra på sig igen. De senaste dagarna har de besatt Litauen, Lettland och Estland under diverse förevändningar. Och ett försvagat Tyskland kan för oss här i Norden bara betyda en sak – att vi får ryssarna över oss. Och då tror jag hellre, jag säger ”Heil Hitler” i hela mitt liv än får ryssarna över oss. Något ohyggligare kan nog inte tänkas.”
Fattiga nazister
Mötesverksamheten tog fart igen inför riksdagsvalet hösten 1940 och Lindholm var med och talade. Men SSS ställde inte upp i valet eftersom de inte ansåg sig ha några möjligheter att bedriva någon effektiv valpropaganda. De uppmanade sina sympatisörer att rösta blankt. Hur många som följde uppmaningen är oklart. I Stockholm blev det 3967 blanka röster men för övriga landet finns ingen statistik eftersom blankrösterna insorterades som ogiltiga.
Mobiliseringen i samband med andra världskrigets utbrott medförde att det i Skåne bara blev maximalt 15 möten 1940.
När landsfogden (chefen) över säkerhetspolisens södra distriktet redovisade verksamheten under 1939-1940 konstaterade han att nazisternas föredrag i Skåne och Blekinge hade ”tilldragit sig större intresse” än de kommunistiska mötena. Han antog också att åtskilliga nazister antar han har gått över till Nationella Förbundet.
I Malmö hade Manne Bergh tagit över efter Mauritz Brolin. SSS- avdelningen hade 91 medlemmar 1940 och tre möten som hållit hade varit flitigt besökta. ”De nazistiska idéerna torde av allt att döma stödjas av ett icke oväsentligt antal personer i Malmö” var landsfogdens slutsats.
Nazismen i Helsingborg ”för en tynande tillvaro” med bara 47 medlemmar vid 1940 års slut. Men rörelsen ”torde ha en hel del sympatisörer” och det fanns många Helsingborgare som stod i kontakt med svenska och tyska medborgare som tillhörde organisationerna ”Deustche Arbeitsfront” och ”Deutsche Koloni”.
DSF utlyste 1940 en prenumerationstävling. Vinnare blev Landskronapolisen och nazisten Gottfrid Lilja. Först skickade han provexemplar till utvalda personer, sedan sökte han upp dem och frågade vad de tyckte om tidningen. Oftast slutade det med att de tecknade en provprenumeration. Om personen var fattig kunde det hända att Landskronaformationen sköt till pengar för att ”ty det är ju inte meningen att de ska hållas utanför för att de är fattiga”, berättade Lilja i nazisttidningen.
Lilja var en av de mest ihärdiga svenska
nazisterna.
En nazist som sålde tidningar 1940 på Södergatan i Malmö överfölls. Polisen grep några av dem som överfallit nazisten och förbjöd sedan ”all tidningsförsäljning” på platsen för att lugnet skulle bestå. DSF rasade mot polisens agerande.
Nazister ville att kretschefen GV Jönsson efter avslutad militärtjänst våren 1941 skulle bli fast anställd inom SSS. De ville skapa ett så kallat rusthåll för honom i Skåne- Blekinge. Medlemmarna i rusthållet skulle understödja Jönsson ekonomiskt med månataliga bidrag så att han kunde ägna sig åt nazistiskt propagandaarbete på heltid. Det är oklart om rusthållet någonsin kom att skapas5 .
Jönsson kallades in igen under sommaren 41 och nazisterna konstaterade kort att de led brist på pengar och att de inte kunde bedriva den propaganda de önskade göra.
Fortsättningskriget
Lindholm höll möten fram till våren 1941 då han blev inkallad igen. 220-230 SSS-medlemmar tog värvning i fortsättningskriget i Finland, och de utgjorde cirka en fjärdedel av dem som deltog i det kriget6. Dessutom var cirka 120-130 av de 150-250 (obs osäker uppgift) som tog värvning i tyska Waffen SS under kriget organiserade i SSS (läs under fliken ”Förintelsen” om nazisten Kurt Norberg som deltog både i krigen i Finland och Sovjet).
De krigsfrivilliga kunde utnyttjas i propagandan men att så många nazister befann sig utanför Sveriges gränsade försvårade det politiska arbetet för SSS.
Några propagandalag kunde inte bildas mera, men det blev ändå några möten i början av hösten. Ett svårt personligt slag för Lindholm var att hans hustru Kersti dog i en blodsjukdom 14 augusti. Sammanlagt blev det 32 möten i Skåne året 1941.
Permittenttågen
När de tyska permittenttågen rullade genom Sverige hösten 1941 hände det att svenskar i Helsingborg och Trelleborg gav paket till de tyska soldaterna. Paketen innehöll tobak, choklad och brev. Det är okänt vilka givarna var och exakt vilken politisk inriktning de hade men de kan med största sannolikhet hänföras till nazistsympatisörer.
Säkerhetspolisen såg risker med detta och genomsökte paketen i Trelleborg noga, utan att hitta något misstänkt. Med avspärrningar och polisbevakning försökte man förhindra att givarna fick direktkontakt med soldaterna, paketen gavs till det tyska stationsbefälet som senare delade ut dem till soldaterna. I Klippan kastades det istället sten på permittenttågen, 7-8 fönster ska ha krossats.
Der Deutsche in Schweden
Der Deutsche in Schweden var en nazistiskt orienterad organisation för tyskar boende i Sverige. Huvudkontoret låg i Stockholm men det fanns en avdelning även i Malmö.
på Adolf Fredriksg 6 i Malmö.
Der Deutsche in Schweden arrangerade träffar, utflykter och sommaräger för barn och unga bland annat i Tjörnarp. Det var lekar, gymnastik, båtfärder och varje dag inleddes med att barnen gjorde hitlerhäsningar framför hakkorsflaggan.
Tyska skolan
Der Deutsche in Schweden gav ut ett månadsblad och naturligvis var de med när tyska skolan på Karlavägen 21 i Stockhom invigdes i oktober 1941. Läs mer om skolan här.
Mors dag i Göteborg.
————————————–
OBS Detta är en av flera sammanfattande texter (som återfinns under menyn ”SKÅNE 101 år med nazism”) som övergripande beskriver utvecklingen i Skåne. För mer detaljerad information om varje ort, se filmerna på startsidan och besök flikarna:
Det finns dessutom flikar som behandlar enskilda ämnen och områden,
som
och
Det finns dessutom länkar till flera dokumentärer som ”Förintelsens svenska offer” del 1 och del 2
- Jämfört med de siffror som nazisterna redovisar, internt, skulle medlemsstocken ha minskat just 1939 men det finns inga uppgifter i övrigt som stödjer eller förklara en sådan nedgång. Dessutom är många namn felstavade, orter felstavade och två namn förekommer två gånger med olika adresser. En del kända skånenazister finns inte heller med på listan och därför publicerar jag inte listan. ↩︎
- Ulf Eliasson, I försvarets intresse (Nordic Academic press) s. 111-112 ↩︎
- Hundra år av gemenskap, red Moa Elf Karlén, s 136 ↩︎
- Uppgifter om att flera svenska kommunister skulle ställa upp på sovjets sida om Sverige hade blivit invaderat baseras främst på försvarsstabschefens Olof Thörnells tolkning av ”försåtligt formulerade uppmaningar” i olika kommunisttidningar. Vi vet ju inte om det blivit så, men klart är att SKP tog ställning för, rättfärdigade, Sovjets överfall på Finland. Se Ulf Eliasson, I försvarets intresse (BNordic Academic press) s. 111-112 ↩︎
- Enligt historikern Helen Lööw fungerade aldrig några av vad hon kallar för garantsystem. ↩︎
- Svenskar i krig, Lars Gyllenhaal/Lennart Westberg s 295 ↩︎