Nazisternas framgångar fortsatte under slutet av 1933 och början av 1934. Enligt en rapport från säkerhetspolisen hade nazisterna hösten 1933 cirka 10 000 medlemmar och 90 000 sympatisörer. Nazisterna fick 100-200 nya medlemmar varje dag.
Bråket inom Furugårdsrörelsen hösten 1933 ruskade om och skapade förvirring inom naziströrelsen. Men det resulterade också i att det bildades ett tredje nazistparti: Nationalsocialistiska Blocket (NSB), även kallat Blocket. Nazisterna såg framtiden an. Men katastrofen väntade runt hörnet.
Nedgången börjar
Nazisternas uppgång när det gällde nyrekryteringen fick ett slut i samband med Viklund-affären i Stockholm.
I korthet hände följande: nazisten Viklund lät i januari 1934 sig bli skjuten i armen av nazisten Holm och skyllde det på kommunisterna. Fejken avslöjades i februari och gav nazisterna stämpeln att vara en organisation för virrhjärnor och galningar. Framförallt Furugård hade utnyttjat situationen till att kritisera kommunisterna och polisen. Men han var så vårdslös med orden att det slutade med ett 2 månaders fängelsestraff för smädelse.
Viklund-affären kastade sin skugga även över Skåne. Den nazistiska distrikttidningen Fanfaren gav följande lägesbeskrivning för Skåne 14 april:
”För Skåne har den genomlupna ”döda” perioden varit en sorgens och prövningarnas tid. En alldeles speciell oklarhet i de för landskapet interna förhållandena ha tryckt och mycket har förlorats av bruten, givande mark. Äntligen har linjerna klarnat, äntligen kan uppbyggnadsarbetet börja även på denna front”.
För nazisterna gav inte upp. Kommunalvalet i september och möjligt inflytande i de politiska församlingarna hägrade.
NSB- nazisterna i Skanör-Falsterbo och Helsingborg var aktiva och lämnade under 1934 in flera motioner, som dock inte fick något gehör hos de andra partierna. Även kvinnorna inom Helsingborgs och Malmös KG-grupper hjälpte till med att sprida nazismen. I Malmö eldade KG- ledaren under nazistkvinnorna med anti-semitiska tal.
Ville ha koncentrationsläger
Nazimötesturnéerna fortsatte under 1934. I april ordnade Helsingborg avd turné med Brolin som talare. Även Dahlqvist gjorde föreläsningsturné, i och runt Malmö/Lund, i april. Joelsson hade en turné i Skåne under ”tropisk hetta och höga entrépriser” i juli.
NSB- nazisten och Malmöpolisen började ge ut en skånsk nazisttidskrift kallad Nasisten. Den kom dock att bli ett ekonomiskt sorgebarn för Malmöavdelningen. I Nasisten skrev de svenska nazisterna för första gången att de ville ha svenska koncentrationsläger (observera, inte utrotningsläger utan interneringsläger).
Många NSAP-möten i Helsingborg, Landskrona, Lund, Malmö och Ystad 1934. Men i den sistnämnda staden fick nazisterna löpa gatlopp. För det var inte bara propagandan som intensifierades utan också motståndet. Lindholm tyckte att ett av de bråkiga Lundamötena var ett av hans värsta i hela landet.
Nazism som skoj
Lundastudenterna tyckte att nazismen var något att skoja om. Under karnevalen fanns i karnevalståget en vagn med Hitler, Goebbels och Wiklund och nöjesområdet kallades ”Tredje rikets dag” eller ”Koncentrationslägret”.
Skåne, Västergötland och Bohuslän var de landskap som NSAP nazisterna ”mest bearbetade” under året. Det var också då LO:s blockader av mötena kom igång, uppger Lindholm.
Samma år började Lindholm ångra att man använt sig av de tyska nazisternas hakkors och andra attribut. Med de blodiga knivarnas natt (Hitlers utrensning inom SA) under sommaren fick NSAP erkänna att det förekom våld, till och med mer våld än nöden kräver, i Tyskland men att socialdemokraternas historier till 95 procent var överdrivna eller lögn. I DSN publicerades flera artiklar som ifrågasatte om det förekom våld i de tyska koncentrationslägren.
SA-män mördades under De blodiga knivarnas natt
1934. Heinrich Himmler påverkade Hitler att ta beslutet
att decimera SA.
Gång på gång framfördes misstankar om att de tog emot stora summor pengar i stöd från Tyskland men det handlade bara om enstaka småsummor.
SNSP hade fler möten i Skåne 1934 än under året innan. Hedh talade i februari och Furugård i maj. Skåneturnéer gjordes i juli med Furugård, kapten John Åstrand, Fritz Hedh och Nils Allvik. Två kortare turnéer med Burén och Larsson gjordes under hösten.
Tidningarna vägrade ofta ta in annonser för nazisternas möten. Arbetet kompromissade ibland och tog vid minst ett tillfälle in en annons utan att ange att det vara nazistmöte, utan det stod ”Furugård talar”.
I Kristianstad blev mötena många och välbesökta. Flera möten hölls i Sjöbo. Avdelningar bildades i Hässleholm, Landskrona, Svalöv och Hallabro.
Kattarpsavdelningen var aktiv och skickade mat till partikamraterna på tidningsredaktionen i Göteborg när de fått nys om att de hade ont om mat.
SNSP hade våren 34 cirka 8000 medlemmar. Ofta var det så att den lokala eliten satt i styrelsen och fotfolket kom från lägre klasser. SNSP hade mest stöd på landsbygden.
SNSP vallöften 1934
När SNSP gick till val 1934 fanns följande slogans i valprogramnet:
”avskaffa arbetslösheten”, genom att inrätta arbeten inom jordbruket
”avskaffa parlamentarismen”, inför korporativ yrkesriksdag
”ge kvinnan rätt till hemarbete”
”stärk försvaret”
”kamp för Gud” genom att motarbeta gudlöshetspropaganda (kommunism)
och vetensaklig rationalism
”befria landet” från klasskamp, marxism och fackföringsvåld
”befria jordbruket och näringslivet” från ”beroende av judiskt internationellt kapital”
”återupprätta kulturen” från ”sedligt förfall och internationell judisk förflackning”
(från NST nr 19/34)
Nazisterna i valet 1934
När det var kommunalval hösten 1934 ställde nazisterna upp i många skånska kommuner. Men resultatet blev en besvikelse för nazisterna. Sammanlagt 18 officiella mandat, de kan dock ha varit fler eftersom enskilda nazister var med på olika samlings/spränglistor.
Kommunalvalet 1934
I Malmöhus län fick SNSP 7 mandat, NSB 1 mandat (de båda partierna ställde upp tillsammans under beteckningen Nationalsocialisterna) och NSAP 1 mandat.
SNSP fick 1 mandat vardera i Sjöbo, Lövestad, Tolånga (alla tre inom nuvarande Sjöbo kommun), Anderslöv och Fjälkestad. I Kattarp fick de 2 mandat.
I Vellinge gick 1 mandat till NSB.
NSAP fick mandatet i Skanör- Falsterbo.
I Kristianstads län gick 9 mandat till SNSP; i Vankiva 3 mandat, Vittsjö 3 mandat, Vinslöv 2 mandat och Stoby 1 mandat. I Hästveda fattades bara en röst till mandat
I NST tillstod signaturen ”Pionjären” att nazisterna gjort ett dåligt val i Malmö. Han skyllde delvis nederlaget på att Arbetet 14 september berättat om att en av nazisternas kandidater var dömd för inbrott och hade sparkat på sin gravida hustru. Han sades först tillhöra SNSP men dagen efter hade Arbetet en rättelse om att han tillhörde NSAP. Men skadan var redan skedd.
Efter valet hade några Malmötidningar rubriker som Nazismen bortsopad ur Sverige.
Nazisterna ställde också upp i landstingsvalet. NSAP ställde upp i alla 15 valkretsarna, NSB och SNSP i 8 valkretsar.
Kandidaterna kom från olika samhällsklasser: Exempel på titlar inom SNSP var: advokat, lantbrukare, verkmästare, handlanden, trädgårdsmästare, kyrkoherde, lantbrukare, folkskollärare, greve, nämndeman, skomakare, snickare, fanjunkare.
Men även landstingsvalet gick dåligt.
Landstingsvalet 1934
Nazisterna fick 913 röster (av totalt 76 820) i Kristianstads län (776 av naziströsterna kom från landsbygden). De drygt 900 rösterna motsvarar 1,2 % av de röstande.
Enligt nazisterna kom 75 procent av de 913 rösterna i Kristianstad län från Göinge- som NSAP kallade nazismens ”starkaste fäste i Sverige”.
Malmöhus läns landstingsområde 1106 av 122 653 röster (748 av dem från landsbygden). Dessutom 546 röster (av 52 153) i Malmö stad och 204 röster (av 21 631) i Helsingborgs stad.
Det är värt att notera att: röstsiffran 2760 röster i landstingsvalet 1934 är det högsta antalet nazister i Skåne som finns belagd och detta motsvarar 1 % av de röstande!
I hela landet röstade 27 041 personer på nazisterna (enligt Lööws sammanställlning). Enligt SCB:s officiella statistik över stadsfullmäktigevalen (som anses inte vara komplett) var 15 645 av de 863 596 godkända valsedlarna på Nationalsocialisterna, vilket motsvarar 1,8 % av de röstande.
De skånska valsiffrorna kan jämföras med nazisternas stora framgångar i Tärendö i Norrbotten där de fick mer 30 procent av rösterna1.
Nazismen låg nere
SNSP- distriktssekreteraren Eric Hall beklagade sig 26 oktober 1934. SNSP- avdelningarna i städerna ”låg för fäfot alldeles” medan ”landsbygden här mycket bra, och stämningen är god där”.
Enligt partifunktionären ”Lasse i Lund” (Lars Larsson) låg i december 1934 fortfarande de flesta SNSP- avdelningar i Malmöhus län nere. Men både i Lund och Malmö reorganiserades avdelningarna, och läget i Kristianstads län var OK, enligt Larsson. Anledningen till det dåliga läget skulle vara Lindholms ”smutskastning och förvanskning” av nazismen. ”Han gör våra motståndare den allra största tjänsten”, ansåg Larsson. Ignabergsavdelningen uppges dock jobba på bra, och Vankiva och Torup ”komma hack i häl”.
Alla ytterlighetsparti drar till sig udda personligheter.
Personer med starka åsikter som dessutom kanske blivit utkastade ur andra partier. Personer som inte drar sig för att bråka, intrigera och smutskasta. Nazisterna var inget undantag. De ägnade, och nynazisterna idag, mycket tid och kraft till att försöka hålla ordning i leden.
Partifunktionären Lars Larsson hade till exempel mycket jobb med att motsäga olika rykten som han anklagade nazisten Hedh för att ha bidragit till.
Lasse uttryckte ändå hoppkänslor och använder religiös symbolik när han kallar nazismen för Ljuset: ”Med Guds hjälp skola nog mörkermännens ansträngningar att tillintetgöra ljusets seger misslyckas”.
Bilder från ett oidentiferat familjealbum
Möten hölls 1934
Trots alla problem kunde de tre nazistpartierna genomföra 1788 möten under 1934.
NSAP var flitigast, höll 1042 möten varav 126 i Skåne. De höll något fler, 129, i Småland och i Västergötland 166.
SNSP höll 61 av sina 454 möten möten i Skåne. De höll bara fler i Värmland, 75 stycken, och 78 i Stockholm.
NSB höll 292 möten varav 43 i Skåne.
Nazisterna repar sig
I januari 1935 meddelade Lasse i Lund att ”Kristianstad län är det riktigt bra. Särskilt vad beträffar Tomelilla och trakterna däromkring”. SNSP hade år 1935 lokalavdelningar i Vinslöv, Ljungbyhed, Ignaberg, Vankiva, Kristianstad, Västra Torup, Malmö, Ystad, Tomelilla och Lund. Avdelning ska dessutom ha bildats i Löderup. Tomelillaavdelningen avd 96 beskrevs som en av de mest aktiva i södra Skåne.
Motståndet fortsatte dock. Efter ett stökigt möte med Furugård i Hässleholm i augusti greps 16 motdemonstranter. Åtta av dem åtalades och två fick böter.
I NST uppgavs det ha rått relativ stiltje i arbetet i Skåne under början av 1935. Mauritz Brolin skrev att i Malmö ska man ha varit tvungen att helt ombilda lokalavdelningen av ”vissa skäl” (det vill säga bråk).
I början av januari skrev signaturen Rohde i Lunds Kristna Studentförbund att den nazistiska aktiviteten hade stagnerat under hösten och vintern 34/35. Rohde trodde detta berodde på att de ekonomiska förbättringarna gjort att folk återfått sin säkerhet. NSAP erkände inte att deras verksamhet stagnerat utan hävdade att de under hösten lagt mycket tid på utbildningen och organisering eftersom det var nödvändigt efter den ”starka medlemstillströmningen under våren och sommaren”.
Nazisterna rensar ut
Men i maj 1935 rapporterade NSAP:s distriktsekreterare att ”en demonkratisk (sic?) slöhet vilar över vissa formationer” och de uteblivna rapporterna ställde till det vid distriktets redovisningar. Ett par månader tidigare hade den kombinerade distriktsombudsmannen och distriktskassören Harry Wennberg ”föreslagit allmän kastrering av alla slöfockar och löss!!: Undrar om det hjälper?”
Harry Wennberg var tämligen hetlevrad. I augusti satt han och Tage Svensson och pratade om ”groggpartiet” (SNSP) och Wennberg blev så förbannad att han skrev ett brev till partiledningen. Han föreslog att de skulle leta upp SNSP:s prenumerantregister, ta kontakt med alla prenumeranter och försök omvända dem till NSAP. Orsaken till Wennbergs ilska var att Furugård påstått att NSAP hade 100 000 gevär och Wennberg kommenterade det med ”jag vet ju att det (tyvärr är lögn)”, gevären skulle bara existera i Furugårds fantasi. Gunnar Svalander på partistaben svarade att Wennberg skulle avvakta.
I september skrev Wennberg ytterligare ett brev till partiombudsmannen och uttryckte ett ”trefaldigt fy” över att ledningen velat dra ombudsmannen vid näsan.
Wennberg hade i september fått uppgifter från en Lundamedlem att distriktsledargruppen kunde vara ”judiskt infekterad” och ville att detta undersöktes.
Teologen Inge Lövström skickade i augusti 1935 ett ”uppnosigt” brev till NSAP och det diskuterades efteråt om han skulle ”sättas in i PORG” (menas: uteslutas ur partiet). Do Harry Wennberg tyckte inte att han skulle utesluts för att han var en sådan ”blid och snäll man som aldrig gjort någon något förnär” dessutom var han för obetydlig för att kunna skada partiet.
Samma månad rapporterade distriktpropagandachef Carl Axel Althin att han fått reda på att danska nazistpartiet DNSAP (en ”anti- kommunistisk borgerlig tyskfjantarrörelse” enligt Althin) varit kontakt med SNSP och han föreslog att NSAP skulle bryta kontakten med de danska nazisterna och inte bjuda in dem till det kommande tinget i Malmö.
Efter kriget arbetade han på Tetra Pak och var vd
på Gambro.
När Arne Belanner slutade som distriktsekreterare i augusti pga studier föreslog han Eskil Hultin som ersättare. Men annars hade NSAP- distriktet hösten 1935 problem att hitta folk som kunde jobba åt det. Wennberg föreslog att nazisten Gerhardsson, som tidigare varit distriktsledare i sydöstra distriktet och varit inblandad i bråk där, skulle börja arbeta på södra distriktet.
”Gerhardsson är arbetslös och duktig och bra talare. Han är även egenkär. Men de goda egenskaperna uppväga vissa dåliga, så att de senare knappt märks”. Ett annat förslag var att ta dit Kjell Olsson från Malmö.
Det är oklart hur det gick för de båda.
I Ignaberg hade under hösten L 10:s annonstavla försvunnit tre gånger på kort tid. Socialdemokraterna fick skulden. Nazisterna hotade under med att sätta upp en sju gånger större annonstavla och stöldförsäkra den.
Nazisterna nöjde sig inte med sina egna möten. De gick ofta på andras möten och agiterade. Till exempel på Lövestads småbrukarförening i maj 1935 hade kvartalsmöte i Heinge inledde NSAP- nazisten Anders Olsson en diskussion. Under diskussionen passade Olsson på att upplysa de andra om nazisternas idéer om jordbruket. Enligt DSN mottogs de med ”livligt bifall”.
Nazister misshandlades
Det var inte bara på mötena nazisterna mötte motstånd. Natten till 15 september 1934, valdagen, blev en valarbetande NSAP:are i Skåne misshandlad av SSU:are. Enligt nazisttidningen DSN dömdes SSU:aren till böter för detta i februari.
Ystadsnazisten Lennart Lindgren kom på påskafton i diskussion i en korvkö. En berusad korvköpare påstod att NSAP och landsstormen var samma sak och Lindgren argumenterade emot. Trafikchaufför Axel Sjöland avbröt diskussionen genom att ge Lindgren två knytnävsslag i ansiktet. Inför rätten 6 maj motiverade Sjöland sina slag med att Lindgren varit ”ologisk”. Han fick 30 dagsböter av 3 kronor och skulle betala skadestånd på sammanlagt 55 kronor.
Malmöpolisen grep nazister som gick omkring med plakat med uppmaningen att inte handla i judiska varuhus eller sålde nazisttidningar. Det finns, obekräftade uppgifter om polisen vid ett tillfälle misshandlade en gripen nazist med knytnävsslag i ansiktet. Att bli fälld för ett brott och dömd till böter kunde få stora konsekvenser. De som inte hade pengar att betala böterna fick de sitta av straffet istället. Eftersom många av SA- männen som användes i propagandaarbetet var arbetslösa, och fattiga, var de beroende av att det startades insamlingar åt dem för att de skulle slippa fängelse.
Skåne besöktes i februari 1935 av NSB:arna Nils Lago- Lengquist, Joelson och Martin Ekström som var ute på en stor turné och inspektionsresa. I mars var Nils de Maré ute på turné.
Uppgifterna är knapphändiga om Skånemötena. Men i Osby noteras att både avdelning och ungdomsavdelning bildats. Några av mötena stördes av NSAP.
Dalbys nazister hyllas i NSB:s tidning Riksposten och uppges vara ”huvudcentrum för svensk nationalsocialism i vårt sydligaste landskap”. Talarna hade sin bas här under talandet.
694 NSAP- möten varav 89 i Skåne.
242 SNSP- möten varav 35 i Skåne.
138 NSB möten varav 23 i Skåne.
Flera av NSAP- mötena besöktes av socialdemokrater; på några diskuterades det och på några stördes ordningen. Även danska socialdemokrater kom över till Malmö och hjälpte till.
I Malmö hölls också landsting med nazister tillresta från övriga delar av landet. Utanför Höör hölls ett kampläger och nazisterna blev överfallna under natten.
1936- höjdpunkt och nedgång
Året 1936 som var enligt Lindholm ”höjdpunkten på partiets aktivitet”. 165 lokalavdelningar varav 16 i Skåne (5), 1127 NSAP- möten i hela Sverige varav 138 i Skåne. Men mötena stördes med bråk, grammofonmusik, blockader, tomatkastning och spottande. Nazisternas fordon, både motorcykel och båt, förstördes. Nazisterna använde sig i Malmö av högtalare för att höras och överrösta motståndarna. Lindholm uppger att mötena gav god respons men ”de fyra stora” av riksdagspartierna kom och ”sopade igen spåren” efter nazisterna.
Enligt DSN 63/36 fanns följande namn på NSPS:s riksdagslista för Malmöhus län
Nils Wenchert, bonde, Frosta- Hammarlunda
Nils Egart Nilsson, bonde, Gryttinge, (S)valöv
Conrad Nilsson, lantarbetare, Synteleje gård, Krageholm
Göran von Essen, tjänsteman, Falsterbo
Carl Larsson, bonde, Kyrkheddinge
Anders Olsson, bonde, Klasaröd
Jarl Svensson, bonde, Ödåkra
Lars Clemente, bonde, Wallkärra.
SNSP- nazisterna hävdade samma år att det fanns socknar i Kristianstad län där 80-90 procent var nazister. SNSP hade 125 lokalavdelningar och 4640 medlemmar. 28 lokalavdelningar fanns i Skåne med 988 medlemmar, en fjärdedel av hela medlemsstyrkan. Partiet hade stora förväntningar på framtiden. Propagandan skulle stegras och de skulle inte tåla någon störning av socialdemokrater eller kommunister.
En icke namngiven nazist sponsrade en silverpokal som skulle delas ut till den SNSP- avdelning som fick procentuellt flest röster i valet 1936. Pokalen var prydd med ett hakkors om inskriptionerna: ”Partiet väntar att var man gör sin plikt” och ”Nu och för all framtid”.
Mötesredovisningen haltar eftersom deras tidning Nationalsocialistisk Tidning slutade ges ut under våren. Det hann bara redovisas 42 möten varav 18 i Skåne.
En Kågerödsnazist knorrade sommaren 1936 över att Furugård skulle vistas så kort tid i Skåne, det är konstigt att vi alltid ska vara ett ”styvbarn” skrev han till partiledningen. Men denna besvikelse var ingenting i jämförelse med känslorna efter riksdagsvalet som återigen blev en besvikelse för nazisterna.
SNSP NSAP
Kristianstads län 175 337
Fyrstads kretsen 844
Malmöhus län 98 391
Totala antalet nazistiska röster i Skåne: (273+ 1572=) 2345 av sammanlagt 20 508 nazistiska röster i hela landet.
Valet blev dock en stor framgång för högerextrema SNF som fick 31 015 röster.
Furugård gav upp
SNSP fick bara en motsvarande en dryg fjärdedel av de skånska medlemmarnas röster. Förklaringen kan ha varit att medlemmarna var för unga och inte uppnått rösträttsålder. Eller så svek medlemmarna. Oavsett orsak så medförde det katastrofala resultatet för SNSP att Furugård gav upp. Han la ned partiet och uppmanade medlemmarna att gå över till NSAP.
Lindholm betecknar det misslyckade valet som en vändpunkt även för NSAP. Många medlemmar började ledsna och började ifrågasätta taktiken. Många lämnade partiet och blev ersatta av nya ”optimistiska medarbetare”.
Det finns inga exemplar av NSB:s tidning Riksposten på biblioteken. Det är oklart om den kom ut och om partiet höll några möten. Officiellt lades inte partiet ned förrän ett par år senare så det verkar osannolikt att man inte skulle haft några möten (NSB hade haft 138 möten året innan och 292 möten 1934).
Varför gick det så dåligt för de svenska nazisterna 1936 ?
De många bråken inom och mellan nazistpartierna minskade deras trovärdighet som självutnämnda räddare av samhällsordningen och skrämde sannolikt många väljare. Socialdemokraternas intensiva anti-nazistiska verksamhet i kombination med de många rapporterna om övergrepp i nazi-tyskland avskräckte dessutom.
En annan viktig förklaring är den ekonomiska utvecklingen i samhället. När Socialdemokraterna kom till makten i Sverige hösten 1932 och de tyska nazisterna i januari 1933 så befann sig världsekonomin i en djup kris och båda länderna hade en skakig inrikespolitisk situation. Hitler löste detta genom att inrätta en diktatur medan Per-Albin genomförde både ekonomiska och sociala reformer. Men vad som var ännu viktigare var att världsekonomin började vända under 1934. Hjulen började snurra igen, de flesta medborgarna (dock inte de tyska judarna eller romerna) fick det sakta bättre och framtidstron ökade. I Tyskland tog nazisterna åt sig äran för detta och i Sverige gjorde socialdemokraterna detsamma. Det föddes en myt om att de båda var de enda som kunde rädda och styra respektive land. I ljuset av detta hade de bråkiga svenska nazisterna inte en chans.
Eller för att uttrycks det lite drastiskt: de ekonomiska förutsättningar som hjälpte de tyska nazisterna stjälpte de svenska nazisterna.
OBS Detta är en av flera sammanfattande texter (som återfinns under menyn ”SKÅNE 101 år historik”) som övergripande beskriver utvecklingen i Skåne. För mer detaljerad information om varje ort, se filmerna på startsidan och besök flikarna:
Det finns dessutom flikar som behandlar enskilda ämnen och områden,
som
och
Det finns dessutom länkar till flera dokumentärer som ”Förintelsens svenska offer” del 1 och del 2
FOTNOT